Otack är världens lön

När man jobbar i en bredbandssupport stöter man som tidigare nämnt på diverse underliga kunder. Ensamma tanter som egentligen borde ha ringt jourhavande kompis, gubbar som vill att man läser upp handlingen i kvällens erotiska pay-per-viewfilm och sedan flåsar ytterst suspekt i luren, fjortiskillar som klagar på att Counterstrike laggar, och så vidare.

De första tio samtalen brukar man vara glad och trevlig. De nästa tio blir man lite mer kort i tonen. Efter den trettionde idioten blir man grinig. Därefter vansinnig. Vill slita sitt hår. Kasta kaffekoppen i golvet. Äta upp sitt tangentbord. Hänga sig i persiennsnöret.

Det är då man börjar busringa för att lätta upp stämningen. Följande är ett autentiskt exempel.

Jag: Hej, har jag kommit till isbrytaren Ymer? Var är ni för tillfället?
Ymer: Ja, detta är Ymer. Vi är vid Norges kust just nu. Vad gäller saken?
J: Vet du varför norrmännen slänger mobilen i sjön?
Y: Va?
J: Vet du varför norrmännen slänger mobilen i sjön?
Y: Eh, nej?
J: De har SIM-kort! Fattar du, SIM-kort!
Y: [Lång tystnad] ...Jaha...?
J: Nu kanske du undrar varför jag ringer er ute på havet och drar en rolig historia?
Y: ...Hmm... ja..?
J: Det var tänkt som en ISBRYTARE! Haha!
Y: [Väldigt lång tystnad] *Klick*

Man tycker ju att de borde uppskatta ett skämt eller två, så tråkigt som det lär vara att vara ute och bryta is i flera veckor.

Somliga har ingen humor.