Brorsan på besök!

Min bror var här ett par dagar. Vi gjorde det vi alltid gör.

Här: i Paint-O-Vision.

Aniga wahan ku hadla wah-yar somali!

Ute på lagret, på mitt jobb, kommer det och går folk som ska "integreras" i det norska samhället.

99% kommer från Somalia.

Min ene, äldre kollega kallar dem "lagernegrer"; ett generaliserande utan dess like och politiskt inkorrekt utav bara, ja, helvete, för att uttrycka sig profant.

Det började med att jag ville veta vad "hej" heter på somali. Sedan var jag fast. 

Aldrig tidigare har jag intresserat mig för afrikanska språk; mitt fokus har legat på Sydamerika, Frankrike, det gamla Rom, månen, ja, allt annat än obegripliga afrikanska blahajspråk.

Och som den språknörd jag är så har jag mästrat flertalet romanska språk med hjälp av latinet, samt givetvis norska och danska och yada yada. Även lite polska, ukrainska 'n stuff. Språk är så roligt att ja, hjälp, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur roligt det är, men ni fattar vitsen.)

Men somali! Vem lär sig somali? Vad är vitsen med att lära sig somali? (Språk är roligt, det är vitsen! Fattar ni? Haha! Nähä, glöm det då!)

I snart ett år har jag jiddrat med dessa snubbar på lagret. Ett ord om dagen! Sedan tre ord om dagen! Sedan fem ord om dagen!Entusiastiskt; vi-har-fem-minuter-över-så-vad-är-Dagens-Ord-antecknande på baksidan av diverse papper, manualer till gräsklippare, scheman och så vidare!

Konversationer i matsalen om pronomen! Att kunna säga hej och goddag till deras fruar och barn! En klapp på axeln när jag lyckats konstruera en korrekt mening! Reciprokt intresse!

Den ömsesidiga glädje språkinlärning kan uppbringa, gör mig fanimej tårögd. Ahmed och Abdi vill, önskar och tar sig tid att lära mig, med entusiasm, och jag lyssnar och antecknar. Lika entusiastisk.

För varje glosa blir världen mindre.

Och nu kan jag faktiskt föra en konversation. En fruktansvärt enkel konversation, men ändå.

Jag köpte en polsk reseparlör idag. Av samma orsak som ovanstående jidder. 

Varför jobbar jag i en järnhandel?

Epic Travels presenterar:

Mellan fem och femton års ålder levde och verkade jag i Skåne. I april åkte jag tillbaka, för första gången på elva år. Som ni kan se på bilden, har mycket vatten runnit under bron sedan dess. 

Varför inte tidigare? Ja, det undrar jag också.

Sist jag såg bron var den knappt påbörjad och jag hade tandställning, buffaloskor, läste Stephen King, tjatade om verb, lyssnade på Backstreet Boys och Mozart samt var kär i en fjant. Yep.

Farsan. 

Mina föräldrar. Som är skilda och förmodligen aldrig borde ha träffats. Men då skulle ju inte jag och min bror - som vi kan kalla Johan eftersom det är hans namn - ha funnits. Och det hade ju varit tråkigt.

Orka älta! Man får fanimej se till att tänka positivt, annars kommer man ingenstans. 

Skrev ut spännande lektyr på jobbet. Håller på att bli nörd på heltid. Så jävla intressant.

Efter  denna min sejour i Malmö, tog jag pågatåget till Landskrona och återförenades med Anka! Elva år och milslånga konversationer över nätet senare!  Sist vi sågs var på högstadiet. 

Roliga partyhattar hade vi också; sponsrade av Landskrona Vattenverk.

Min fina, fina vän! vI kOmMEr vA vÄnnEj rEzTen Av LiVEt!!!

Anka skulle tvätta och det blev ett sabla springande i trapphuset, men som tur var fanns det intressanta ventilationsrör att se på. Ja, jag vet, arbetsskada. Deluxe.

MEN! Vad skådar mitt vänstra öga? "Vad är det..? Är det verkligen..? Är det ett filmfodral? DET ÄR EN PORRFILM!"

Anka och jag dog av skratt i en halvtimme eller så, medan vi funderade på vad vi skulle göra med detta fantastiskt roliga fynd.

Självklart kollade vi på den. En film med titeln "Storbystade, mogna kvinnor" kan man ju bara inte missa!

På bilden: dator, kexchoklad, litauiskt fitness-te (tillsätt socker efter behov, enligt texten på förpackningen) samt våtservetter. Haha.

Sedan asgarvade vi à la fjortis en halvtimme till och skrev denna fantastiskt roliga lapp. Därefter lade vi tillbaka filmen på ventilationsröret. 

Sedan gick vi på sightseeing i Landskrona. S*tan i h*lvete vad fint det är. Insåg hur mycket jag saknat Skåne. Herregud. 

Nämnda sightseeing tog väl ett antal timmar. Sightseeing ÄR en extremsport! Man kan göra skada fötter och grejer. Man kan även kamikazehoppa från kanoner.

Och så kändes det som om de där elva åren aldrig passerat. Vi var fjorton på nytt, Anka och jag. Dock visare.

Här bodde jag när jag var, fem? Fascinerande att tänka på hur livet hade utformat sig om "det och det och det" hade, eller inte hade, hänt. 

Vi uppdagade, något brutalt, hur SWAT-team slog till och hämtade denne snubbe i huset bredvid Annikas. Argh, jag blir så uppgiven. Det är svårt att vara filantrop i dessa dagar.

Men Landskrona ÄR en fin stad, och Skåne är helt fantastiskt.

Jag tänker gula rapsåkrar, springa över åkrar, fånga fjärilar, klättra i träd, hata matematiklektioner, högstadieångest, spättekaka, icke-existerande vinter, is som smält när man fått på sig skridskorna, varma sommarnätter, Gunnarsons ICA, bulle med bulle, "jag kommer aldrig att få bröst"-ångest, upptäckten av skillnaderna mellan svensk och fransk grammatik, möjligheten att se danska program på tv, fotbollsbronset -94, tidningen Frida, lära sig hantera eyeliner, inse sin inkompetens gällande längdhoppning, bryta ihop i fjortisfnissning, göra PRAO i kyrkan och bli ombedd att "tömma den Heliga Papperskorgen", lalla runt i egen stad och kunna varje gatuhörn, försöka bli populär, inse att det är idiotiskt att försöka bli populär och försöka vara sig själv istället, och ja, mycket, mycket mer. 

Snart kommer Anka till Oslo! Och jag har en handduk till utlån. Undrar om hon har mitt nummer?