Drama på hjärnavdelningen

För en vecka sedan var jag uppenbarligen för otålig med jobbets dator. Jag råkade nämligen beställa trettiotre stora as till motorgräsklippare istället för tre.

De anlände häromdagen.

När chefen upptäckte detta, blev han grinig och utbrast: "Var faaeen ska jag ställa trettiotre jävla gräsklippare?".

Byggvaruhuset har nämligen inte så stort lager, utan varorna beställs löpande - och i små mängder - från leverantörerna. Och eftersom gräsklipparna kom direkt från Tyskland, bleve det tydligen onödigt dyrt att skicka tillbaka dem.

Och där tronade nu dessa trettiotre monstergräsklipparkartonger med alla sina stolta kubikmeter, och tog upp nästan hela lagrets golvyta.

Jag tyckte det hela var riktigt pinsamt - ungefär som den gången då jag jobbade med bredband och digital-tv och råkade skicka hem sju programkort till en kund, som bara var i behov av ett. Fast värre. Men vadå, systemet var segt och jag hade klickat som en galning i programmet i tron på att det hängt sig. Att jag aldrig lär mig.

Chefen surade, i egenskap av drama queen. Lageransvarige flinade dock, tog det hela med ro och konfererade med skyltningsansvarige, och tillsammans beslöt de att rada upp alla gräsklipparkartongerna vid en vägg i anslutning till entrén. Så skedde också.

Nu, ett par dagar senare, är nästan hälften av gräsklipparna borta. Kunderna har tydligen trott att de är utgående varor till rabatterat pris, eftersom det finns så många. Att det är samma pris som alltid, vet ju inte de.

Min chef lyste härmed upp och gratulerade mig till en bra säljkupp och en strålande marknadsanalys. Hmm. Han hade redan glömt bort varför det kommit så många gräsklippare i första taget, och jag kände inte för att påminna honom heller.

Jag ska nog ta det lite lugnt med klickandet i fortsättningen. Tålamod är trots allt en dygd.

Norska, alltså...

En kund kom och frågade om vi sålde skjøtenipplar. "Säljer vadå?" frågade jag dumt. "Har ni nippel-nippel då?" undrade kunden och suckade irriterat. "Nippel-nippel?!" tänkte jag konfunderat och undrade vad i all världen det kunde vara för något. Drev han möjligen med mig? Jag granskade mannen vid disken.

Kunden stönade nu irriterat över min inkompetens, och började förklara saken med en blandning av teckenspråk samt nynorska med starka polska inslag. Det gjorde inte mig klokare.

Efter några minuters ilsket viftande från kundens sida hade jag lyckats dra slutsatsen att en skjøtenippel är något man sätter fast i något annat. I vilket syfte hade jag ännu inte förstått.

En kollega kom till undsättning, och det visade sig att en skjøtenippel är någonting som har med ventilationssystem att göra. Och som vi säljer.

Här finns det onekligen mycket nytt att lära sig. Har man ett monotont liv och besitter viss dissresistens, kan jag sannerligen rekommendera ett jobb i norsk järnhandel.

Tur man är lättroad

För länge sedan, på den tiden jag var fjortis*, hängde jag en del på olika communityn. Numera loggar jag för skojs skull in någon gång i halvåret.

Och av min inkorg att döma finns det uppenbarligen många udda personer där ute.

M35: "hej, läget? ditt hår på bilden, är det äkta eller är det plast??"

Konstig fråga.

M27: " är de nån skillnad på konkurens o konkurans? msn?"

Vafasen? Ja, det är konkurrens om min MSN-adress, ärthjärna.

M30: "tja! du, jag vill ställa dig en fråga. Du verkar som vara en straight-up och cool tjej som säkert svarar rakt och ärligt. Så jag vill höra vad du säger om den ack så intressanta storleksfrågan. Alltså spelar storleken någon roll?"

Ja, den spelar roll. Om en person har en hjärna under ett kilo, så är denne troligen inte mycket att ha. Ditt sär.

K23: " Jag är interaserad av dig."

Lär dig stava först, då.

M27: "Hej skulle du vilja vara med i en seriös årskalender för en av sverigest största bilklubb gällande amerikanska muskel/sportbilar?"

HAHAHA. Nej.

Ja, herregud. Folk är verkligen sär.

*Jo, nu är jag en mogen kvinna! Det är sant! Jag svär!

Ännu en dag på järnavdelningen

Plötsligt kom en man fram till mig där jag stod vid trädgårdsredskapen, och ryckte i tumstocken jag hade i byxfickan. "Utan den där är du hjälplös, höhö!" sa han och flinade glatt. Förvånad svarade jag något i stil med: "Öhum?" eller något likaledes välformulerat.

Efter att mannen försvunnit runt hörnet, frågade jag min kollega vem det där var. "Ingen aning", sa kollegan, "jag har aldrig sett honom förr. Det måste ha varit en kund."

Så nu är frågan:

1) Vad menade han egentligen?
2) Är det norsk humor?
3) Vad är det för stil att gå och rycka i folks tumstockar?

Jag fattar ingenting. Norrmän är inte riktigt kloka.

Det har väl inte du med att göra, ditt sär!

“Har du silikon?” frågade mannen i målarkläder som nyss stegat fram till mig, där jag stod och packade upp tändstift. ”Va?” utbrast jag vantroget och blängde karln i vitögat för att se om han skämtade. ”Silikon? Har du det?” upprepade han otåligt. Jag höjde skeptiskt på ögonbrynen och skulle precis komma med ett dräpande svar när en kollega knuffade till mig med armbågen och väste: ”Hörru, han menar tätningsmedel!”

Så kan det gå när man är ny på ett byggvaruhus. Mannen fick i alla fall sitt silikon, och jag fick en kollega som fnissade som en liten tjej. Bah.

Live från Oslo!

Första tiden i Oslo så jobbade jag i en cruiseterminal. I denna lilla cruiseterminal finns tio butiker. I en av dessa små butiker säljer man allehanda krimskrams - fula kylskåpsmagneter, vidriga bordsdukar, hemska kapsylöppnare, och så vidare - men även lusekoftor i flertalet fasansfulla mönster- och färgkombinationer.

När fartygen lägger till så strömmar alla turister genom den lilla terminalen, och river med sig allt i sin väg. Efteråt ser det ut som om en tornado dragit förbi. Ett fartyg på 113.652 ton innebär exempelvis att den lilla butiken kommer att skövlas av ungefär 17.000 människor av blandad härkomst; oftast amerikaner, spanjorer och japaner.

Där stod alltså jag och agerade tolk, barnvakt, kassörska, valutakonverterare, väktare samt smakråd. Hektiskt, men inte värre än högsäsongen på Disneyland Resort Paris.

Eftersom ovanstående endast var ett deltidsjobb, tackade jag istället ja till ett heltidsjobb på ett byggvaruhus. Under intervjun tillfrågades jag om det verkligen var järnvaruavdelningen jag ville jobba på, eller om jag egentligen hoppades kunna byta till Tapet eller Kök & Bad. Detta ville jag naturligtvis inte höra talas om - det var ju järnvaror jag ville syssla med, den totala bristen på erfarenhet till trots. Kök & Bad, töntigt.

Sålunda fick jag jobbet; och skrudad i mina arbetskläder såg jag nu ut som en äkta hardcorebyggare, bortsett från håret och tuttarna. Jag petade dock genast ner tumstock, skruvmejsel och lite andra coola grejer i byxfickorna, som för att försöka uppväga detta faktum. Det hjälpte inte speciellt mycket.

Jag är enda tjejen på detta varuhus järnvaruavdelning. Någonsin. Enda problematiken med det är att kunder tar för givet att jag inte kan någonting - vilket de för tillfället har fullständigt rätt i. Dessutom är jag ju svensk och vet knappt vad alla skruvar, ventilationsrör, motorsågskedjor, lås, borrar och slipmaskiner heter på mitt eget språk.

Eftersom jag av chefen anbefallits att prata norska, tror norrmännen att jag är från Norge. Detta resulterar givetvis i att kunderna tror att jag är efterbliven för att jag inte förstår vad de menar. Men vafan, hur logiskt är det att kakel heter flis på norska?

Mina kollegor är trevliga och stämningen god. Jag är i skrivande stund inne på min åttonde dag och har hittills framgångsrikt monterat elva gräsklippare och två högtryckstvättar, slipat okänt antal nycklar samt medelst teckenspråk förklarat för en algerier hur man byter tråd i en grästrimmer.

Jag trivs mycket bra. Ge mig några veckor till så ska jag nog bli proffs. Eller ha lärt mig lite mer, i alla fall. Utbildningen är ju ändå sex månader.

Helt slut i hjärnan

Undermålig aktivitet här, jag vet - jag har nämligen börjat på ett nytt jobb sedan en vecka tillbaka - en nisch jag aldrig tidigare sysslat med, men som jag alltid velat lära mig!

På det här jobbet kommer inte många verb att bli böjda, men det gör inget. Sådant gör jag ändå på fritiden. Dessutom har majoriteten av mina tidigare jobb varit språkrelaterade, så det är dags att kasta sig huvudstupa ut och göra något helt annat - låt vara att jag kommer att behöva ställa tusentals ärkedumma frågor tills jag fått kläm på det hela.

När jag var barn ville jag som vuxen antingen riva hus eller bli latinprofessor. Jag antar att jag nu hamnat någonstans mitt emellan.

Mer om detta senare. Nu: sova.

Något gick fel efter 1905

Norge, ja. Grannlandet där alla är glada, pratar roligt och äger minst en lusekofta var. Eller något åt det hållet.

Men vad kan man egentligen förvänta sig av ett land där till och med McDonalds tapetserar med Norges kanske mest uttjatade slogan Ut på tur - aldri sur? Landet där man under lunchen tittar snett på svenskar med hederliga matlådor - norrmännen själva skulle inte komma på tanken att äta annat än bröd med brunost vid detta tillfälle. Ett land där man får söka med ljus och lykta efter sojakorv, medan man i princip kan köpa synnerligen vidriga fiskkakor och fryst pizza* i minsta butik?

Vegetarianer verkar inte finnas i Norge. Norrmännens uppfattning av en vegetarisk rätt verkar vara en smula diffus. Om man säger: jag tar också pastan, men utan skinka tack, jag är vegetarian så får man visserligen en pastarätt, fast med mindre skinka än i ordinarie beställning. Ropar man då på personalen: hovmästaren, det är kött i min mat, så blir man betraktad som kuriositet. Klagade man istället på att man funnit en fluga i maten, finge man troligen mer sympati.

Att ens försöka förklara de olika vegetariska benämningarna för en lite äldre norrman verkar fruktlöst. Vadå halvvegetarian, då vill du väl ha skinka i maten? Inte? Men du äter ju fisk? Varför det? White meat eater? Men lax är ju rosa, hur går det ihop?

I Sverige är vi vana vid att bönor och linser är billigt. Efter ankomsten till Norge blir vi plågsamt medvetna om att en burk med kidneybönor ofta kostar över femton spänn. Grönsaker ses som onödig lyx i den norska husmanskosten; att äta sallad till maten är enligt norrmännen merendels överfödigt. Och vill man som jag ha tag på fefferoni, så bör man dra sig till minnes att dessa i Norge heter "banana peppers". Frågar man efter fefferoni får man uthärda flertalet underliga blickar, för att sedan bli hänvisad till köttdisken där man ändå kommer att flippa ur till slut: Fefferoni sa jag, inte pepperoni! Nej! Jag är vegetarian! Ta bort korven! Fefferoni! Den gröna, starka saken! Nej, inte salami! FEFFERONI! Sluta vifta med korven, sa jag! F-E-F-F... äh, skitsamma!

Det är lika roligt varje gång att emigrera.**

* Felix Grandiosa blev faktiskt utsedd till norsk nationalrätt för ett par år sedan. Den är så populär att det 2005 kom ut en bok om saken; som innehåller gemene mans historier om den frysta pizzan i fråga, samt olika sätt att variera den. 2006 låg sången "Respekt för Grandiosa" på VG-listan under åtta veckor, och laddades ner som ringsignal över 700.000 gånger. Ja, se norrmän.

**Jag älskar att flytta utomlands. Det är något av det roligaste som finns.

Jag är inte bara senil, jag är senil också

Det var något jag ämnade skriva, men jag har glömt vad.

Jävla värme.

Norrmän...

"Borta med vinden" heter "Tatt av vinden" på norska.

Det låter lite obskyrt.