Ute på lagret, på mitt jobb, kommer det och går folk som ska "integreras" i det norska samhället.
99% kommer från Somalia.
Min ene, äldre kollega kallar dem "lagernegrer"; ett generaliserande utan dess like och politiskt inkorrekt utav bara, ja, helvete, för att uttrycka sig profant.
Det började med att jag ville veta vad "hej" heter på somali. Sedan var jag fast.
Aldrig tidigare har jag intresserat mig för afrikanska språk; mitt fokus har legat på Sydamerika, Frankrike, det gamla Rom, månen, ja, allt annat än obegripliga afrikanska blahajspråk.
Och som den språknörd jag är så har jag mästrat flertalet romanska språk med hjälp av latinet, samt givetvis norska och danska och yada yada. Även lite polska, ukrainska 'n stuff. Språk är så roligt att ja, hjälp, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur roligt det är, men ni fattar vitsen.)
Men somali! Vem lär sig somali? Vad är vitsen med att lära sig somali? (Språk är roligt, det är vitsen! Fattar ni? Haha! Nähä, glöm det då!)
I snart ett år har jag jiddrat med dessa snubbar på lagret. Ett ord om dagen! Sedan tre ord om dagen! Sedan fem ord om dagen!Entusiastiskt; vi-har-fem-minuter-över-så-vad-är-Dagens-Ord-antecknande på baksidan av diverse papper, manualer till gräsklippare, scheman och så vidare!
Konversationer i matsalen om pronomen! Att kunna säga hej och goddag till deras fruar och barn! En klapp på axeln när jag lyckats konstruera en korrekt mening! Reciprokt intresse!
Den ömsesidiga glädje språkinlärning kan uppbringa, gör mig fanimej tårögd. Ahmed och Abdi vill, önskar och tar sig tid att lära mig, med entusiasm, och jag lyssnar och antecknar. Lika entusiastisk.
För varje glosa blir världen mindre.
Och nu kan jag faktiskt föra en konversation. En fruktansvärt enkel konversation, men ändå.
Jag köpte en polsk reseparlör idag. Av samma orsak som ovanstående jidder.
Varför jobbar jag i en järnhandel?
1 kommentar:
För att det är minst lika roligt med bits? =)
Skicka en kommentar