Behöver er hjälp!

Min bror och jag är kroniska ordvitsare. Det är inte helt ovanligt att vi ringer varandra mitt i natten, bara för att berätta det senaste roliga - eller mindre roliga - egenproducerade skämtet.

Innan jag flyttade till Oslo höll vi på med ett projekt som gick ut på att illustrera idiomatiska uttryck. Dock ligger det för tillfället i träda enär jag befinner mig här, och han där.

Vissa uttryck är svårare att fotografera än andra. Hur illustrerar man till exempel "att ge någon fria tyglar" eller "att ha nio liv" på ett icke alltför långsökt vis?

Planen är att ta ett tjugotal stiliga bilder, gärna i svartvitt och med passepartout och grejer, så det ser mer kulturellt ut. Dock har vi inte kommit fram till vad vi ska göra med den färdiga bildsamlingen. Förslag på det?

Det vore ju dumt om all denna kreativitet gick i graven. Det finns nämligen alldeles för lite konst med humor. När skrattade du senast på ett konstgalleri? Nej, jag tänkte väl det.

Min resa till jobbet i bilder

Kära Dagbok, nu har jag alldeles nyss duschat och ätit frukost. Vilken strålande vacker dag - vilket fantastiskt väder! Snart ska jag gå ner till tunnelbanestationen för att åka till jobbet. Ser verkligen fram emot att jobba idag. Lämnar paraplyet hemma, orkar inte släpa på det i onödan idag igen.


Synd att det inte är gångavstånd till jobbet, hade hellre promenerat i det fina vädret än att sitta och trängas i en sunkig tunnelbanevagn. Varför måste den där karln tvunget sätta sig bredvid mig när det bevisligen finns flertalet lediga säten? Ser jag fel, eller läser han min tidning över axeln på mig?

Och nu har vi stått still på den här stationen i tio minuter, är det sirap på spåren? Nu kliver jag av och promenerar resten av biten istället, på det här viset kommer jag ju att bli försenad.


Men det var väl ett helvetes jävla schizoväder! Får springa som en idiot till busshållplatsen, med tidningen över huvudet. Hoppas jag inte halkar.


Givetvis halkade jag och satte röven i leran. Till allmän beskådan. Lyckades dock sno åt mig en bänkplats så jag åtminstone kan sitta ner och vänta på bussen, som verkar vara försenad. Jävla u-land. Och vad är förresten meningen med den där skulpturen? Har aldrig tänkt på att den påminner förbannat starkt om ett fuck you-finger. Tack Gud. Jag förstår vinken.

Anländer tjugo minuter försenad till jobbet bara för att upptäcka att jag är ledig. Stirrar apatiskt på schemat och försöker sedan smita hem utan att kollegorna upptäcker mig. Det går inte. De undrar om jag glömt bort att jag är ledig. Nekar till detta. De skrattar och tror mig inte.


Möts av denne man vid utgången. Funderar på att sätta mig bredvid honom. Åker hem och byter kläder istället.

Det har slutat regna.

Ja, se norrmän

När jag i vanlig ordning letade igenom Oslos bostadsannonser fann jag detta:

Nudistkollektiv

Registrert: 03.08.2008

Vi har nå ledig ett rom i vårt nudistkollektiv på Grünerløkka, som leies ut til jente under 25 år. Vi er nå tre gutter og to jenter - og ønsker altså en jente til.

Rimelig leie dersom du er den rette for oss :) Er dette noe for deg - send oss en e-post!

Nu ställer jag mig naturligtvis följande frågor:

1) Hur avgör de om man passar in i kollektivet? Ska man hänga upp sina kläder i hallen och sedan gå husesyn? Fråga om elen ingår i hyran medan man försöker undvika att titta på värdens håriga bringa?

2) Hur gör man när man får besök av vänner eller familj? Ska de också ta av sig kläderna? Blir inte stämningen lätt tryckt i sådana fall? Alla har nämligen inte behovet av att veta att ens kompis har ett födelsemärke på högra skinkan.

3) Finns det persienner eller kan man helt enkelt tjäna pengar på liveshower?

Jag skickade ett e-postmeddelande. Får se om de svarar och därmed bringar klarhet i saken.

Detta måste för övrigt vara Norges sämsta uppkoppling.

Drama på hjärnavdelningen

För en vecka sedan var jag uppenbarligen för otålig med jobbets dator. Jag råkade nämligen beställa trettiotre stora as till motorgräsklippare istället för tre.

De anlände häromdagen.

När chefen upptäckte detta, blev han grinig och utbrast: "Var faaeen ska jag ställa trettiotre jävla gräsklippare?".

Byggvaruhuset har nämligen inte så stort lager, utan varorna beställs löpande - och i små mängder - från leverantörerna. Och eftersom gräsklipparna kom direkt från Tyskland, bleve det tydligen onödigt dyrt att skicka tillbaka dem.

Och där tronade nu dessa trettiotre monstergräsklipparkartonger med alla sina stolta kubikmeter, och tog upp nästan hela lagrets golvyta.

Jag tyckte det hela var riktigt pinsamt - ungefär som den gången då jag jobbade med bredband och digital-tv och råkade skicka hem sju programkort till en kund, som bara var i behov av ett. Fast värre. Men vadå, systemet var segt och jag hade klickat som en galning i programmet i tron på att det hängt sig. Att jag aldrig lär mig.

Chefen surade, i egenskap av drama queen. Lageransvarige flinade dock, tog det hela med ro och konfererade med skyltningsansvarige, och tillsammans beslöt de att rada upp alla gräsklipparkartongerna vid en vägg i anslutning till entrén. Så skedde också.

Nu, ett par dagar senare, är nästan hälften av gräsklipparna borta. Kunderna har tydligen trott att de är utgående varor till rabatterat pris, eftersom det finns så många. Att det är samma pris som alltid, vet ju inte de.

Min chef lyste härmed upp och gratulerade mig till en bra säljkupp och en strålande marknadsanalys. Hmm. Han hade redan glömt bort varför det kommit så många gräsklippare i första taget, och jag kände inte för att påminna honom heller.

Jag ska nog ta det lite lugnt med klickandet i fortsättningen. Tålamod är trots allt en dygd.

Norska, alltså...

En kund kom och frågade om vi sålde skjøtenipplar. "Säljer vadå?" frågade jag dumt. "Har ni nippel-nippel då?" undrade kunden och suckade irriterat. "Nippel-nippel?!" tänkte jag konfunderat och undrade vad i all världen det kunde vara för något. Drev han möjligen med mig? Jag granskade mannen vid disken.

Kunden stönade nu irriterat över min inkompetens, och började förklara saken med en blandning av teckenspråk samt nynorska med starka polska inslag. Det gjorde inte mig klokare.

Efter några minuters ilsket viftande från kundens sida hade jag lyckats dra slutsatsen att en skjøtenippel är något man sätter fast i något annat. I vilket syfte hade jag ännu inte förstått.

En kollega kom till undsättning, och det visade sig att en skjøtenippel är någonting som har med ventilationssystem att göra. Och som vi säljer.

Här finns det onekligen mycket nytt att lära sig. Har man ett monotont liv och besitter viss dissresistens, kan jag sannerligen rekommendera ett jobb i norsk järnhandel.

Tur man är lättroad

För länge sedan, på den tiden jag var fjortis*, hängde jag en del på olika communityn. Numera loggar jag för skojs skull in någon gång i halvåret.

Och av min inkorg att döma finns det uppenbarligen många udda personer där ute.

M35: "hej, läget? ditt hår på bilden, är det äkta eller är det plast??"

Konstig fråga.

M27: " är de nån skillnad på konkurens o konkurans? msn?"

Vafasen? Ja, det är konkurrens om min MSN-adress, ärthjärna.

M30: "tja! du, jag vill ställa dig en fråga. Du verkar som vara en straight-up och cool tjej som säkert svarar rakt och ärligt. Så jag vill höra vad du säger om den ack så intressanta storleksfrågan. Alltså spelar storleken någon roll?"

Ja, den spelar roll. Om en person har en hjärna under ett kilo, så är denne troligen inte mycket att ha. Ditt sär.

K23: " Jag är interaserad av dig."

Lär dig stava först, då.

M27: "Hej skulle du vilja vara med i en seriös årskalender för en av sverigest största bilklubb gällande amerikanska muskel/sportbilar?"

HAHAHA. Nej.

Ja, herregud. Folk är verkligen sär.

*Jo, nu är jag en mogen kvinna! Det är sant! Jag svär!

Ännu en dag på järnavdelningen

Plötsligt kom en man fram till mig där jag stod vid trädgårdsredskapen, och ryckte i tumstocken jag hade i byxfickan. "Utan den där är du hjälplös, höhö!" sa han och flinade glatt. Förvånad svarade jag något i stil med: "Öhum?" eller något likaledes välformulerat.

Efter att mannen försvunnit runt hörnet, frågade jag min kollega vem det där var. "Ingen aning", sa kollegan, "jag har aldrig sett honom förr. Det måste ha varit en kund."

Så nu är frågan:

1) Vad menade han egentligen?
2) Är det norsk humor?
3) Vad är det för stil att gå och rycka i folks tumstockar?

Jag fattar ingenting. Norrmän är inte riktigt kloka.

Det har väl inte du med att göra, ditt sär!

“Har du silikon?” frågade mannen i målarkläder som nyss stegat fram till mig, där jag stod och packade upp tändstift. ”Va?” utbrast jag vantroget och blängde karln i vitögat för att se om han skämtade. ”Silikon? Har du det?” upprepade han otåligt. Jag höjde skeptiskt på ögonbrynen och skulle precis komma med ett dräpande svar när en kollega knuffade till mig med armbågen och väste: ”Hörru, han menar tätningsmedel!”

Så kan det gå när man är ny på ett byggvaruhus. Mannen fick i alla fall sitt silikon, och jag fick en kollega som fnissade som en liten tjej. Bah.

Live från Oslo!

Första tiden i Oslo så jobbade jag i en cruiseterminal. I denna lilla cruiseterminal finns tio butiker. I en av dessa små butiker säljer man allehanda krimskrams - fula kylskåpsmagneter, vidriga bordsdukar, hemska kapsylöppnare, och så vidare - men även lusekoftor i flertalet fasansfulla mönster- och färgkombinationer.

När fartygen lägger till så strömmar alla turister genom den lilla terminalen, och river med sig allt i sin väg. Efteråt ser det ut som om en tornado dragit förbi. Ett fartyg på 113.652 ton innebär exempelvis att den lilla butiken kommer att skövlas av ungefär 17.000 människor av blandad härkomst; oftast amerikaner, spanjorer och japaner.

Där stod alltså jag och agerade tolk, barnvakt, kassörska, valutakonverterare, väktare samt smakråd. Hektiskt, men inte värre än högsäsongen på Disneyland Resort Paris.

Eftersom ovanstående endast var ett deltidsjobb, tackade jag istället ja till ett heltidsjobb på ett byggvaruhus. Under intervjun tillfrågades jag om det verkligen var järnvaruavdelningen jag ville jobba på, eller om jag egentligen hoppades kunna byta till Tapet eller Kök & Bad. Detta ville jag naturligtvis inte höra talas om - det var ju järnvaror jag ville syssla med, den totala bristen på erfarenhet till trots. Kök & Bad, töntigt.

Sålunda fick jag jobbet; och skrudad i mina arbetskläder såg jag nu ut som en äkta hardcorebyggare, bortsett från håret och tuttarna. Jag petade dock genast ner tumstock, skruvmejsel och lite andra coola grejer i byxfickorna, som för att försöka uppväga detta faktum. Det hjälpte inte speciellt mycket.

Jag är enda tjejen på detta varuhus järnvaruavdelning. Någonsin. Enda problematiken med det är att kunder tar för givet att jag inte kan någonting - vilket de för tillfället har fullständigt rätt i. Dessutom är jag ju svensk och vet knappt vad alla skruvar, ventilationsrör, motorsågskedjor, lås, borrar och slipmaskiner heter på mitt eget språk.

Eftersom jag av chefen anbefallits att prata norska, tror norrmännen att jag är från Norge. Detta resulterar givetvis i att kunderna tror att jag är efterbliven för att jag inte förstår vad de menar. Men vafan, hur logiskt är det att kakel heter flis på norska?

Mina kollegor är trevliga och stämningen god. Jag är i skrivande stund inne på min åttonde dag och har hittills framgångsrikt monterat elva gräsklippare och två högtryckstvättar, slipat okänt antal nycklar samt medelst teckenspråk förklarat för en algerier hur man byter tråd i en grästrimmer.

Jag trivs mycket bra. Ge mig några veckor till så ska jag nog bli proffs. Eller ha lärt mig lite mer, i alla fall. Utbildningen är ju ändå sex månader.

Helt slut i hjärnan

Undermålig aktivitet här, jag vet - jag har nämligen börjat på ett nytt jobb sedan en vecka tillbaka - en nisch jag aldrig tidigare sysslat med, men som jag alltid velat lära mig!

På det här jobbet kommer inte många verb att bli böjda, men det gör inget. Sådant gör jag ändå på fritiden. Dessutom har majoriteten av mina tidigare jobb varit språkrelaterade, så det är dags att kasta sig huvudstupa ut och göra något helt annat - låt vara att jag kommer att behöva ställa tusentals ärkedumma frågor tills jag fått kläm på det hela.

När jag var barn ville jag som vuxen antingen riva hus eller bli latinprofessor. Jag antar att jag nu hamnat någonstans mitt emellan.

Mer om detta senare. Nu: sova.

Något gick fel efter 1905

Norge, ja. Grannlandet där alla är glada, pratar roligt och äger minst en lusekofta var. Eller något åt det hållet.

Men vad kan man egentligen förvänta sig av ett land där till och med McDonalds tapetserar med Norges kanske mest uttjatade slogan Ut på tur - aldri sur? Landet där man under lunchen tittar snett på svenskar med hederliga matlådor - norrmännen själva skulle inte komma på tanken att äta annat än bröd med brunost vid detta tillfälle. Ett land där man får söka med ljus och lykta efter sojakorv, medan man i princip kan köpa synnerligen vidriga fiskkakor och fryst pizza* i minsta butik?

Vegetarianer verkar inte finnas i Norge. Norrmännens uppfattning av en vegetarisk rätt verkar vara en smula diffus. Om man säger: jag tar också pastan, men utan skinka tack, jag är vegetarian så får man visserligen en pastarätt, fast med mindre skinka än i ordinarie beställning. Ropar man då på personalen: hovmästaren, det är kött i min mat, så blir man betraktad som kuriositet. Klagade man istället på att man funnit en fluga i maten, finge man troligen mer sympati.

Att ens försöka förklara de olika vegetariska benämningarna för en lite äldre norrman verkar fruktlöst. Vadå halvvegetarian, då vill du väl ha skinka i maten? Inte? Men du äter ju fisk? Varför det? White meat eater? Men lax är ju rosa, hur går det ihop?

I Sverige är vi vana vid att bönor och linser är billigt. Efter ankomsten till Norge blir vi plågsamt medvetna om att en burk med kidneybönor ofta kostar över femton spänn. Grönsaker ses som onödig lyx i den norska husmanskosten; att äta sallad till maten är enligt norrmännen merendels överfödigt. Och vill man som jag ha tag på fefferoni, så bör man dra sig till minnes att dessa i Norge heter "banana peppers". Frågar man efter fefferoni får man uthärda flertalet underliga blickar, för att sedan bli hänvisad till köttdisken där man ändå kommer att flippa ur till slut: Fefferoni sa jag, inte pepperoni! Nej! Jag är vegetarian! Ta bort korven! Fefferoni! Den gröna, starka saken! Nej, inte salami! FEFFERONI! Sluta vifta med korven, sa jag! F-E-F-F... äh, skitsamma!

Det är lika roligt varje gång att emigrera.**

* Felix Grandiosa blev faktiskt utsedd till norsk nationalrätt för ett par år sedan. Den är så populär att det 2005 kom ut en bok om saken; som innehåller gemene mans historier om den frysta pizzan i fråga, samt olika sätt att variera den. 2006 låg sången "Respekt för Grandiosa" på VG-listan under åtta veckor, och laddades ner som ringsignal över 700.000 gånger. Ja, se norrmän.

**Jag älskar att flytta utomlands. Det är något av det roligaste som finns.

Jag är inte bara senil, jag är senil också

Det var något jag ämnade skriva, men jag har glömt vad.

Jävla värme.

Norrmän...

"Borta med vinden" heter "Tatt av vinden" på norska.

Det låter lite obskyrt.

Vadå, jag bitter?

Denne man är så otroligt trevlig och charmerande att jag inte kan låta bli att le varje gång jag ser den här bilden.

Vill man inte bara krama honom och se om han får en hjärtattack eller något åt det hållet?

Det låter som att han blivit bitter efter femtio års äktenskap med en shoppinggalen hustru som under alla år släpat honom in och ut ur butiker, fastän han hela tiden sagt att han skiter fullständigt i vilka jävla kökshanddukar hon köper.

Haha, det är så roligt.

Åska!

Nu åskar det rejält ute, klarblå himmel med fåtalet moln till trots!

Detta blir spännande.

Jag lider med Elvis

Så här under sommaren förväntas ju kvinnan vara helt hårfri, förutom på huvudet. En samhällelig förväntan som är föremål för allmän feministisk diskussion, och manlig dito eftersom män verkar tro att kroppsbehåring växer Rapunzel-style på feminister.

Jag vann en epilator i en slogantävling för länge sedan. Första och enda gången jag använde den höll jag på att sparka sönder toadörren i ren chock; helvete vad ont det gjorde! Varför utsätta sig själv för det? Eller är jag klen?

Rakning, vax, hårborttagningskräm, visst. Det fungerar. Jag trivs mer utan de få hårstrån jag får på mina ben. Det känns mer glamouröst på något vis.

Men borde det spela någon roll? Egentligen? Vad tycker ni?

Gangstas!

Gick förbi en försäkringsbolag här i Oslo. De hade en stor skärm i fönstret.

De verkade även ha lite issues med sitt operativsystem.

Trodde dock att försäkringsbolag skulle ha tillräckligt med cash för att slippa köra med crackat Windows. Eller så är de helt enkelt lite gangsta. Där ser man!

Kreativitet när det regnar

Så här hade jag sett ut som mangafigur.*

*Note to self: Sluta blanda ihop hentai med manga och anime när du ska diskutera japanska tecknade verk. För bövelen, människa.

Vad är ett bröstbråk?

Bröstbråk. Vilket jäkla ord. Men det lär väl komma in i nästa upplaga av SAOL det med. Bröstbråk och nakenchock och sexpräst. Vart är vårt samhälle på väg egentligen?

För övrigt så borde Expressens "journalister" ha stryk:

"Pamela Anderson opererade bort sina 1999 efter att ett av dem börjat läka."

Ovanstående mening är så felaktig att det svider i mina ögon. För det första så har jag svårt att tro att Pamela Anderson hade 1999 bröst, låt vara att hon gillar att lägga sig under kniven.

För det andra så är det väl inte så smart att flippa ur och operera bort brösten bara för att läkningsprocessen startat.

Herregud. Lär er skilja på läka och läcka, för helskotta.

Om busringningar

Busringningar är ett ypperligt sätt att fördriva tiden. Systembolaget har en utmärkt hotline man kan ringa när andan faller på.

Jag:
Jomen hej, ä dä bolaget?
Kundtjänst:
Ja, det stämmer.
Jag:
Jo, dä ä på dä häringa viset att jag får finfrämmat ikväll, och vill helst int bju på dunksprit. Vi ska äta pärer och korv mä ketchup. Vad tyck du vi ska dricka?
Kundtjänst:
Eh... Korv och potatis? Ja, en fruktig Beaujolais är ju aldrig fel.
Jag:
Va säg du fla? Båjåläs?
Kundtjänst:
Beaujolais! BEAU-JO-LAIS!
Jag:
Vi ska som dricka dä, int sitta och stava till dä. Fjollträskfasoner. Vad kostar eran billigaste sprit och var finns dä nordligaste bolaget?
Kundtjänst:
...Hmm. Under två hundra kronor. Vår nordligaste butik ligger i Kiruna. Hmm.
Jag:
Dä ä ju för pörskans mer än en TIMME dit på skotern från Torneträsk! Å tvåhundra spänn för en flaska när jag kan få en dunk för hundra? Nä, jävlar i dä, dä blir Larsas hemgjorda ändå. Tack å hej.
Kundtjänst:
...Hmm. *klick*

Toute la pluie tombe sur moi

Det regnar fortfarande.

Men eftersom jag tycker mycket om regn och åska och sådana festligheter, så gör det mig ingenting, föutom när jag är på väg ut och smärtsamt påminns om att jag glömt att ta med mig paraplyet till Oslo.

Nåväl. Karln på bilden får illustrera hur jag vid sådana tillfällen tar mig till tunnelbanestationen eller affären. Lägg till diverse halkande, kravlande och svärande här och var så har ni mig på pricken.

När jag kommit hem igen så har jag givetvis glömt allt vad oväder och paraplyinköp heter, eftersom det inte regnade på hemvägen.

För att ytterligare beskriva hur en regnig dag kan te sig, se nedan.


I Oslo det regnar och strilar,
så fridfull staden ser ut!
Glatt till affären jag kilar,
Men halkar direkt med ett tjut.

"Vad är det för jävla nötter,
som lagt lera precis där jag går?!"
Nu vrickat jag har båda fötter,
och lerfläckar pryder mitt hår.

Regnet det jävlas och flinar,
i affären jag haltar in.
Sen står jag i kassan och grinar
- på rummet är plånboken min.

När vi ändå är inne på det här med kassa grejer

Denna bild togs en kväll när jag skulle handla Coca- Cola på den lokala stormarknaden i hemstaden.

Jag låter bilden tala för sig själv.

Kassarelaterade svårigheter

Med solsken i blick lämnade jag biblioteket med ett par böcker, och traskade in på stormarknaden. Efter att ha betalat för diverse livsmedel skulle jag packa ned dessa, och döm om min förvåning när larmstolparna började blinka som ett stroboskop, och larmsignalen snarare lät som ett bomblarm eller mistlur.

Förvirrat såg jag mig omkring efter den snattande ligisten. En stor och bred väktare tornade upp sig vid min sida. "Hur var det här då?", brölade han barskt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt den uppenbara klichén till yttrande. Han kunde ju inte mena mig?

Akkurat det menade han dock. Raskt rotade han igenom min ryggsäck, medan han blängde surt på mig. De köande fick något sensationslystet i blicken, kassörskan likaså.

Väktaren blev dock nästan irriterad när han bara hittade några biblioteksböcker; två deckare och en ordbok, och efter att ha undersökt saken kommit underfund med att det var boklarmet
som aktiverats.

Grinig blängde jag tillbaka på väktaren, kassörskan och de köande. Sedan stegade jag högdraget därifrån utan att bevärdiga det tvivelaktiga sällskapet med så mycket som en kommentar.

Vilka kassa problem jag har.

Dagens fynd

Jag hittade en behå i hissen, upptejpad på spegeln.

Vad bor det för folk här egentligen?

Grilla?!

Idag är det inte fullt lika vidrigt varmt som det varit de senaste dagarna.

Tack Gud. Nu kanske man till och med kan vistas utomhus utan att bli grillad. Jag har nämligen redan lyckats få Oslos kanske fulaste solbränna på fötterna, eftersom jag har remsandaler.

Mina fötter är nu fräscht kasslermönstrade. Hetaste trenden sommaren 2008?

Åldersnoja åt andra hållet

Då Oslo idag erbjuder strålande sol och matchen Sverige - Grekland på utomhusskärm nere vid Aker brygge, bestämde jag och några kompisar oss för att grilla och dricka någon öl.

Sagt och gjort, glad i hågen och med nyinköpt potatissallad i ICA-påsen, travade jag in på Vinmonopolet och radade upp två öl på varubandet. När turen kommit till mig, sneglade kassörskan på mig och bad - eller snarare krävde, på ett synnerligen bryskt sätt - att få se min legitimation.

Samarbetsvilligt överräckte jag mitt pass, vilket kassörskan tog emot med blicken fortfarande fastnaglad på mig. Hon öppnade passet och tittade i det. Lyfte blicken och tittade misstänksamt på mig. Tittade i passet igen. Blängde på mig. "Jag har färgat håret sen sist", sa jag, "bilden är ungefär sex år gammal!".

Detta bet dock inte på den uppenbarligen blinda människan i kassan som ropade på en kollega, som också tittade på mig. På passet. På mig. Vid det här laget hade en längre kö ansamlats, och samtliga köande försökte döda mig med blicken. Kassörskorna tittade otrevligt på mig. "Det här är ju inte alls likt,", sa de, "är det verkligen du på kortet? Är det det? Va?"

De andra människorna i kön tittade på mig som om jag vore en bromskloss mitt på E4:an. En tredje kassörska närmade sig. Jag svettades och började känna mig som om jag vore en brottsling.

"Ja men för helvete", bröstade jag av, "skulle jag åbäka mig att försöka köpa ut två öljävlar med falsk legitimation? Jag är tjugofem år, för fan! SKÄRP ER NU!".

Precis när jag hävt ur mig det tänkte jag att jag nu förmodligen skulle bli utkastad eller upphämtad av norskt SWAT-team, men mitt vredesutbrott gick tydligen hem, för jag fick mina två öl. Samt en massa arga blickar från kassörskorna och övriga köande.

Herregud. Jag är tjugofem år och kände mig som en fjortis som försökte köpa värzta zpriten med syrrans legitimation.

Norrmän.

¿Qué pasa?

Har hon somnat på sin post? Är hon upptagen med ångande sex? Har hon fått skrivkramp? Har hon fastnat i vinkelvolten?

Nix.

Jag har däremot tagit mitt pick och pack och flyttat till Oslo i avsikt att bli rik och berömd. Eller i alla fall rik. Eller bara berömd. Det ena leder väl förhoppningsvis till det andra.

Det tog som bekant ett par dagar att få igång bredbandet. Då jag ringt supporten ett flertal gånger och vid samtliga tillfällen fått överbevisa kommunikatörerna att det faktiskt finns ett operativsystem som heter Windows Server 2003, blev jag less, packade ihop datorn och åkte till bredbandssupportens högkvarter. Där fick jag problemet åtgärdat på plats av en mittbena i storrutig skjorta som med eld i blick febrilt letade reda på lösningen medelst sin support-FAQ.

Jag älskar människor som brinner för vad de gör - vad det än må vara - det finns inget mer inspirerande.

Gotta love all fellow nerds.

Rikedom

Så här rik kände jag mig när jag och en killkompis reste till Laos och tog ut ungefär fem hundra kronor från byn Vang Viengs enda bank.

Hotellet hade dessutom ett flashigt överkast, som jag kände mig tvungen att pryda med sedlar.

I-landsproblem

Bröst är roliga, det är vi väl alla överens om. Dock är det mindre roligt när man klär av sig på kvällen och upptäcker att man har halva matlådan i behån, och man därmed inser varför det har kliat utav bara helvete mellan tuttarna hela dagen. Note to self: sluta ha urringat.

Hittills har jag hittat följande pinaler i min behå:

Gem
En bit potatis
Popcorn
Solrosfrön
Ett litet batteri
En hundralapp (lade dit den själv, så det räknas i och för sig inte.)
Smulor av olika slag
Fefferoni
Pappersbitar från en hålslagare
Ett örhänge (inte mitt, har fortfarande ingen aning om hur det gick till.)
Vindruva
Eltejpsrulle med en halv centimeter tejp kvar
Apelsinklyfta
Fusklapp (lade dit den och glömde sedan bort att använda den.)
Chips
Femtioöring

Har ni några teorier om hur saker kan hamna på nämnda plats utan att man märker det, så lyssnar jag. Just nu känns varje kväll lite som julafton, eftersom jag inte vet vad som döljs i behåns dunkla vrår.

Nej, nu går jag och lägger mig. Vem vet vad jag hittar ikväll? En teleporter vore inte helt fel.

Vad hade hänt...

... om det en gång per år skulle finnas en dag då man finge göra precis vad som helst, utan några som helst regler*? Varken ekonomiska, sociala, ideologiska, religiösa, sexuella, moraliska eller andra typer av impulskontrollerade spärrar?

Hade man strippat i kyrkan och smetat in biblar med glass? Skällt ut sin chef och sedan hällt kaffe på hans skor? Talat om för någon att man är kär? Kapat ett flygplan? Stulit från de rika och gett till de fattiga? Eller till sig själv? Tagit över världen med en armé av grankottar?

Hade en normalt sett sansad person flippat ur helt - medan en till vardags relativt frigjord människa inte förändrats mycket alls?

Ack, dessa livets svåra frågor!

*Mannen på bilden ovan har absolut ingenting med texten att göra. Hans uppfattning av crazy stuff verkar dock vara att tälta på en för ändamålet synnerligen värdelös strand, för att sedan fotografera sig själv med något rökbart i munnen och tänka: "Höhö, vad utflippad jag är, frugan skulle bara veta!".

Känner ni mannen på bilden så behöver ni ju inte berätta för honom att jag snott den.

Ack, så väl jag känner igen mig

I veckor går jag och snörvlar. Grinar. Gnäller. Tycker synd om mig själv och förväntar mig att min omgivning ska göra detsamma. Svarar: "Icke, det är ju så dyrt att gå till vårdcentralen! Hundrafemtio spänn ska de ha för att ens träffa en patient, de giriga jävlarna! Satans konspiration!" på frågan - eller snarare uppmaningen - att jag nog borde uppsöka läkare för min - enligt mig - elakartade, med största sannolikhet livshotande snuva.

Så, i tron på att jag är fiffig nog att genomskåda vårdcentralen och dess pengasmidande ränker, blir jag istället stamkund på Apoteket, och jag fnissar torrt och överlägset när jag kommer hem och radar upp nässpray, hostmedicin och värktabletter på köksbordet. Till det sammanlagda värdet av hundrafemtio kronor.

Jag känner mig enormt smart. Skrockar belåtet.

Tills jag två veckor senare inser att snuvhelvetet inte verkar gå över och att jag kanske skulle ha gått till vårdcentralen direkt.

Det värsta är att jag aldrig lär mig.

You are now chatting with God...

Gud är uppenbarligen smått efterbliven. Vill du ändå reda ut ett och annat? Klicka här!

Me:
What's the purpose of life?
God:
To do God's work.
Me:
Please define "God's work"!
God:
Thank you for your request. Have faith in Jesus Christ and you shall be saved.
Me:
No offense mr. God, but are you stoned?
God:
Are you serious? I think there might be a few exception.
Me:
You're definitely stoned, you can't even spell!
God:
Thanks for telling me that I am stoned me can not even spell.
Me:
Oh my God! Oh wait, that's you!
God:
Where did you get your God? Yeah that's right. I'm waiting. I'm glad we have that all cleared up.
Me:
Oh fuck it, you stoner.

Sommar i Sverige

Älskade Sverige! Vad vore livet utan gammal hederlig svensk sommar?

Sommar. Sol och bad och varma sommarnätter, midsommarfirande med salt sill och nubbe och långa strandpromenader i gassande sol där svensken förväntas utgöra en vacker och vältränad silhuett mot den blå horisonten. Välkommen till den svenska sommaren!

På midsommarafton förväntas herrarna skutta runt i hemsydda, pittoreska folkdräkter med knätofs. Om de dessutom kan spela fiol och dragspel och samtidigt se finurliga ut kommer traktens damer att kasta långa blickar på dem. Dessa damer förväntas också bära folkdräkt. Helst ska de också sälja hembakt kaffebröd och med klämkäck uppfordrande röst uppmana till allmän ringdans. De yngre kvinnorna bör ha vita, skira sommarklänningar att graciöst vandra omkring i. En blomsterkrans att ha i håret hör också sommaren till. Ingen bryr sig om pollenallergiker, alla ska ha blommor i håret, annars j-vlar.

Detta fina, svenska sommarnöje brukar traditionsenligt få en stämningsfull avslutning i rabatter och annat, och skänka mången svensk en hederlig, skandinavisk bakfylla. Ty vad vore en svensk sommarfest utan sprit? Utan sprit skulle svensken aldrig orka sitta fyra timmar bredvid sin granne Olle som skryter om sin nya Opel Vectra.

Ett annat svenskt sommarnöje är att vandra genom kvällssolen till romantiska utedanser på björkbeklädda fäbodar. Här brukar herrar och damer dansa foxtrot, vals, bugg och, för att ge luften litet laddning, den exotiska salsa herrarna och damerna lärt sig på Mallorca 1991.

Med tanke på hur lång tid av året vårt land är täckt av snö och is, hojtar svensken: "Det är synd och skam att inte njuta av det vackra sommarvädret!", och kastar sig i bilen för att ta sig till närmaste lilla insjö eller strandremsa. Detta resulterar i timslånga bilköer och gnälliga barn som i sin iver vill blåsa upp luftmadrassen redan i baksätet.

Väl på stranden hoppar barnen i vattnet, tjoar, skär sig nästan genast på en vass sten och gallskriker i trekvart. Modern, som i sin sommarglada strandförväntan släpat med sig kex, bullar, saft, smörgåsar, varm choklad, varmkorv, potatis, knäckebröd, bearnaisesås, nubbe, salta pinnar, extralimpor och två smörpaket, dukar upp det lätta sommarfikat på det sommarfina, hopfällbara plastbord familjen för ändamålet inhandlat på Jysk Bäddlager för 149,50: -.

Fadern står och inandas stämningen. Iförd sina åtta år gamla badbyxor med Kalle Anka på, står han med händerna i sidorna och betraktar de unga, friska och starka människorna som passerar honom. Det vill säga de kvinnliga unga, friska och starka människorna. Modern blänger på honom och fadern resignerar och fäller upp Aftonbladets sportbilaga istället.

Barnen kommer dyblöta och hungriga och skvätter sand i maten. Modern blir arg och håller ett tal om god vandel och samhällets stöttepelare, och fadern rycker på axlarna och tar det hela med ro tills han druckit sin nubbe och fått halsen full med sand. Om fadern kunde tala skulle de små ligisterna fått höra ett sanningens ord, men nu får han nöja sig med att blänga elakt. Barnen skrattar och pekar på sin far som ser så rolig ut där han hostar i solstolen.

Förutseende som modern är har hon packat ned strandtennisracket och boll, vilka barnen redan efter fyra minuter kasserat och kastat bollen i huvudet på en sovande pensionär vid namn Kurt.

Kurt är nu med raska steg på väg mot målsman för att kräva ersättning för sveda och värk. Fadern bleknar inför den våldsbenägne pensionären och ger honom två smörgåsar, resten av nubben och sportbilagan. Sedan kastar fadern in strandbord, mat och familj i bilen för att befinna sig på säkert avstånd då instabile Kurt sätter tänderna i sandsmörgåsarna.

Egentligen är nog svensken som mest nöjd när sommaren är över. Det är när kommentarer som "det var ju skönt i värmen, då återstår bara mörker" och "jaha, då hade vi sju månaders vinter framför oss", yttras i möten mellan svenskar man vet att dessa innerst inne är överlyckliga över att inte längre behöva exponera sitt bleka, gropiga yttre på offentlig plats.

Vi svenskar kan nu dölja oss själva i de säckiga träningsoveraller vi brukar ha, och återgå till det trygga, monotona och härliga svenssonlivet.

Vad det är underbart att bo i Sverige!

ÄNTLIGEN!

Nu är det alldeles snart dags för årets största händelse!

Slå på tv:n, fellow schlagerbögar och -flator - nu är det Eurovision!

Otack är världens lön

När man jobbar i en bredbandssupport stöter man som tidigare nämnt på diverse underliga kunder. Ensamma tanter som egentligen borde ha ringt jourhavande kompis, gubbar som vill att man läser upp handlingen i kvällens erotiska pay-per-viewfilm och sedan flåsar ytterst suspekt i luren, fjortiskillar som klagar på att Counterstrike laggar, och så vidare.

De första tio samtalen brukar man vara glad och trevlig. De nästa tio blir man lite mer kort i tonen. Efter den trettionde idioten blir man grinig. Därefter vansinnig. Vill slita sitt hår. Kasta kaffekoppen i golvet. Äta upp sitt tangentbord. Hänga sig i persiennsnöret.

Det är då man börjar busringa för att lätta upp stämningen. Följande är ett autentiskt exempel.

Jag: Hej, har jag kommit till isbrytaren Ymer? Var är ni för tillfället?
Ymer: Ja, detta är Ymer. Vi är vid Norges kust just nu. Vad gäller saken?
J: Vet du varför norrmännen slänger mobilen i sjön?
Y: Va?
J: Vet du varför norrmännen slänger mobilen i sjön?
Y: Eh, nej?
J: De har SIM-kort! Fattar du, SIM-kort!
Y: [Lång tystnad] ...Jaha...?
J: Nu kanske du undrar varför jag ringer er ute på havet och drar en rolig historia?
Y: ...Hmm... ja..?
J: Det var tänkt som en ISBRYTARE! Haha!
Y: [Väldigt lång tystnad] *Klick*

Man tycker ju att de borde uppskatta ett skämt eller två, så tråkigt som det lär vara att vara ute och bryta is i flera veckor.

Somliga har ingen humor.

I huvudet just nu

Fan, vad kallt det är ute fast solen skiner. Man kan ju inte ha mössa på sig i maj, heller.

Är hungrig. Måste äta något. Vet inte vad. Jobbigt. Orkar inte laga något. Pärsk.

Känner mig uttråkad. Vill ha lite action! Varför ringer Jehovas Vittnen bara på när jag är stressad och grinig? Har de någon slags radar för det?

Varför ringer Radiotjänst mig en gång om dagen på mobilen? Har inte orkat jiddra med dem. Närsta gång de ringer ska jag säga att jag inte har en TV; rösterna i mitt huvud underhåller mig gott nog.

Det kliar på näsan.

Någon har hängt en gammal och smutsig ICA-påse på mitt cykelstyre. Är det grannen som försöker psyka mig? Vad menar han i sådana fall?

Jag har katthår i tandborsten. Fräscht.

Varför är det bara skit på TV? Och en ännu bättre fråga - varför bryr jag mig om TV-tablån på en fredagkväll? Jag börjar bli gammal. Kanske skulle börja sticka och samla på porslinskrokodiler.

Jag är sugen på fefferoni. Har dock slut på fefferoni. Skit också.

Vilket klipp!

Det är nästan så att jag funderar på att byta namn.

Ett mysterium mindre!

Tack Andreas! Nu kan jag sova på nätterna igen, efter många års grubblande! Gud vare tack och lov!

Vad är Internet?

En gång för länge sedan arbetade jag som tidigare nämnt i supporten hos en av Sveriges största leverantörer av digital-tv, ip-telefoni och bredband. Ett arbete där tålamod ibland var av större vikt än tekniskt kunnande.

Jag låter följande exempel tala för sig självt.

-Internet är helt trasigt! säger tanten i luren uppgivet. Ingenting fungerar som ni sa att det skulle, och jag vill ha pengarna tillbaka!

- Jaså, säger jag. Vad är det som händer då? Vad får du för felmeddelande?

-Vadå felmeddelande?, säger tanten frågande.

Jag suckar och inser att jag har att göra med en sån kund som troligtvis har problem att få kaffebryggaren att fungera. Varje morgon. Jag bestämmer mig för en annan attack.

-Hur lyser modemet?

-Va? Jag är inte så hemma på datorer, så prata inte fackspråk är du snäll.

Jag trummar uppgivet på arbetsbordet. Kollegan bredvid mig tittar irriterat på mig. Han har troligen en efterbliven kund han också. Det faktum att lunchrasten nalkas tröstar mig åtminstone, så jag anammar all min serviceanda och försöker på nytt:

-Du vet den där apparaten som du fick hemskickad när du beställde bredband från oss? Hur lyser den?

-Det är en massa lampor... Jag är inte så teknisk... Men det lyser som vanligt! Jag beställde ju det här från er för ett halvår sen och det har aldrig fungerat! Jag betalar massor av pengar till er varenda månad! Och jag kommer fortfarande inte ut på Internet!

-Men vilka lampor lyser på modemet?

-Ja... den gröna.. tror jag.. och de andra.. jag ser så dåligt.. jag är ju ändå åttiotvå år gammal... jag ska hämta mina glasögon...

TIO MINUTER SENARE

-Det står "frekvens" här... och FM... och AM...

Jag slår huvudet emot bordet på min arbetsstation i vånda. Tanten har uppenbarligen blandat ihop modemet med radioapparaten. Herregud! Varför just jag?

Jag gestukulerar vilt åt mina kollegor att lyssna, och sätter på högtalartelefonen. De närmar sig; medlidande - väl medvetna om den ångest som supportjobbet då och då medför.

-Men vad händer när du går in på Internet? frågar jag den förvirrade pensionären.

-Vadå? Hur gör jag det?

Grina. Min lunch kommer att få vänta på mig minst en timme till.

-Om vi säger så här, säger jag med min mjukaste stämma och försöker låta som att jag inte vill strypa kunden långsamt med nätverkssladden. Ser du ett blått E på skrivbordet?

-Jag ser massor av saker här, förstår du, lilla vän, säger kunden från helvetet och blir tyst ett tag.

Uppenbarligen letar hon för fullt, men jag blir misstänksam då jag hör att det prasslar oavbrutet.

-Ehm, hittar du Explorer? säger jag med ångest i rösten.

Jag vill ha min lunch IDAG!

-Nej, jag hittar min avlidne mans affärspapper... och gamla fotografier... och min mammas gamla recept...

Doh. Omedelbart undrar jag vad jag möjligtvis kan ha gjort i tidigare liv för att förtjäna att möta sådan enorm dumhet.

-Jag menade på datorn! Hittar du Explorer på datorn?!

Det blir tyst i luren. Ragatan slutar prassla bland papperen.

-En dator? Vad ska en gammal tant som jag med en sån till? Jag sa ju att jag inte är så teknisk av mig, jag vill bara komma ut på Internet! Jag bor ju i ett av er anslutet hus, jag ska inte behöva ha en dator!

Vid det här laget håller de ansamlade kollegorna i mitt arbetslag på att vika sig av skratt. Jag förbannar mitt öde och säger trött:

-Okej. Vi gör så här - jag säger upp din bredbandstjänst tills dess du skaffat dig en dator, samt lärt dig skillnaden mellan ett modem och en radioapparat.

Som väntat - skräcködlan i andra änden börjar genast svära över hur lite servicekänsla vi visar en gammal, långsamt döende kvinna som har rätt att komma ut på Internet utan de extrakostnader som en dator innebär.

Jag lägger på när hon kallat mig för rutten amöba. Som om hon visat någon slags respekt för att det är lunchdags.

Men vi skulle ju ligga med varann!*

Det var väl värst vilket övergripande intresse ni har för sex enligt undersökningen här ovan! Åtta röster rörande nyss nämnda ämne och två på müsli, varvid Gud och verben får leva med en röst var.

Ja, jag är ju givetvis inte den som är den - liberal som jag är har jag till och med letat upp en film** som eventuellt skulle kunna falla er åtta perverterade människor i smaken.

De enda utsvävningar man ska hålla sig till är etymologiska sådana; inget fifflande innan äktenskapet här inte***! Gud lär dessutom inte vara vänligt inställd till den fallna själ vid Himlaporten som sedermera visar sig ha hemfallit åt sådana aktiviteter. Inte när han upptäcker att han bara fått en röst av er förtappade typer.

*Ni har väl sett Bert-filmen?
**Nej, inte min favoritgenre.
***Hmm.

B-day

22:49 ikväll fyller jag tjugofem år.

Jag önskar mig en teleporter, en tidsmaskin, ett toppjobb, en rymdresa, en babelfish i örat samt en kram. Eller flera.

Varför...

..kan jag inte titta på Spårlöst på TV4 och liknande program utan att böla som en sentimental lipsill med PMS?

Det är inte direkt några stilla tårar som dämpat rinner heller, kan jag informera om. Det är storlipande, vrålbölande, hyperhulkande, störtskvalande, mascararinnande ylande jag menar. Och alltid lyckas det ringa någon tajmingprofessor mitt i dylika program, varpå jag måste försöka maskera mitt snyftande medelst ganska genomskinliga hostningar och långa, omotiverade pauser.

Jag misstänker att folk som talat med mig - medan jag ser på ovan nämnda program - tror att jag är en mycket labil människa.

Stolpskott

Hoppas den virtuella strippstången till Wii kommer att säljas tillsammans med virtuell rullstol och dito mitella.

De måste ju tänka på målgruppen som snubblar över sin egen skugga också.

Ägaren* till bilen till bilden verkar för övrigt ha missuppfattat hela idén med pole dancing.

*Det var inte jag.

Kom igen, det är ju en klockren ordvits!

Tänk på vilodagen, så att du helgar den

Denna fantastiskt vackra söndag skall jag härmed inleda med att titta på så kallad humanistporr, det vill säga det ypperliga programmet Svenska dialektmysterier. Avsnitten i fråga har jag med berått mod stulit på Internet, men detta tilltag kommer med största sannolikhet inte att föra mig till helvetets sjunde krets. Hoppas jag.

Min kriminalitet verkar däremot straffa sig med en gång istället, eftersom jag i skrivande stund inser att det var idag jag skulle tvätta fönstren, diska, dammsuga, plantera om blommor och annat husmorsgöra.

Undrar om det egentligen är så farligt där nere i sjunde kretsen.

Risig rökridå

Imorse vaknade jag av fåglars kvitter, solens strålar och någons gräsklipparjävel. Tänkte först gå och klippa till den gräslige jäveln, men avstod. Borde egentligen ha avstått från det platta skämtet i föregående mening också, men det hann jag inte. Detta är ju löpande text. Nej, det var långsökt.

Åter till saken.

För en stund sedan höll jag i godan ro på att komponera och tillreda en alldeles förträfflig måltid bestående av torsk, citron- och vitlökssauterad sparris med hollandaisesås och ris, när jag kände att det luktade udda. Nästan bränt.

Först tänkte jag att grannen - för att jävlas - grillade bildäck på balkongen som ett led i vad jag för enkelhetens skull hädanefter kommer att hänvisa till såsom tvättstugekonspirationen. Jag hade precis stuckit huvudet mellan gardinerna för att misstänksamt spana ut över innergården, när jag insåg att kraftig rökutveckling höll på att övermanna min andningsapparat.

Hostande och hulkande - inte helt olikt min katt- hann jag precis hälla vatten i riskastrullen innan hela härket fattade eld och sprängdes. Eller något åt det hållet. Ska det vara dramatik ska man ju fläska på ordentligt!

Så nu sitter jag här med en förträfflig lunch. Utan ris. I ett kök med en dimma likvärdig dess dito i Lützen 1632.

Dagens insikt: Ska man koka ris ska man helst tillsätta vatten.

Vilken spänning, sa elektrikern

I förmiddags, när jag precis somnat in, blev jag - med enerverande många signaler - väckt av min bror. Detta som tack för att jag ringde och berättade mindre roliga historier för honom klockan tio över sex tidigare idag, vilket nu han ville återgälda genom att i detalj förklara hur han på fyrtio timmar kommit till level åttiotre i Final Fantasy VIII.

Sur och grinig som en kyrkovaktmästare som upptäckt att vandaler vält en gravsten över hans nyplanterade penséer; stegade jag med ond bråd död i sinnet och likstelhet i lederna in i köket och överbevattnade smörgåskrassen i rena antipatin mot växtlighet i allmänhet, och mänsklighet i synnerhet.

Efter att ha inmundigat frukost och försökt utföra hjärt- och lungräddning på krassen, cyklade jag på ranglig velociped hem till brodern i fråga. Och här sitter jag nu och gör absolut ingenting, komplett med dreglande katt i knä. Det ser ut som om en viking ömsom spytt, ömsom trimmat näshåret över mina byxben.

Nog om min spännande fredag. Vad gör ni?

Jaha

Precis när jag bestämt mig för att i brist på sömnighet klä på mig och gå ut och göra något vettigt istället, så var det kört. Attackerad av plötslig trötthet.

Så då går jag väl och lägger mig igen.

Jag känner mig motarbetad.

Upp och hoppa

Tänkte bara meddela att klockan är tio över sex på morgonen och att jag är irriterande klarvaken.

Undrar vem jag kan ringa och väcka?

Får inte jag sova ska ingen annan få göra det heller.

GRILLA?! JAG TÄNKTE VI KUNDE GRILLA?!

Nu är det snart premiär för årets första grillning. Jag har varit ambitiös och till ändamålet marinerat kyckling, lök, tomat och zucchini. Funderade på att grilla några vittnen också, men det är nog bäst att hålla en låg profil tills vidare - vill inte hamna i delo med rättvisan en sådan vacker dag som denna.

För övrigt misstänker jag att mina grannar är ute efter mig. En tvättstugevendetta! Det är nämligen inte första gången jag upptäcker att filtret i husets gemensamma torktumlare är hårigare än ryggen på en rysk kulstöterska. Räknar mina grannar med att jag inte skall upptäcka detta och därmed sätta eld på tvätten? Majbrasan var faktiskt igår, era kretiner!

Kanske är det en subtil hämnd för dörrmattan jag stal. Jag vet inte. Men jag håller ögonen öppna.

Ett mail till Estrella

Som ni vet, kära läsare, så ska man inte acceptera vissa saker här i livet. Vissa tilltag kan helt enkelt inte tolereras. Man vill ju kunna sova på nätterna! Besitta lite stolthet!

Därför mailade jag under gårdagen Estrella i våldsam affekt - mailet i dess helhet samt Estrellas svar följer här nedan.

I sanning ett litet steg för människan och ett stort för mänskligheten, eller hur det nu var.

Hej Estrella och Kraft Foods!

Det är med sorg i hjärtat jag måste meddela er om den tragiska händelse som förmörkade min tillvaro den tjugoåttonde dennes.

För att börja dagen på ett bra och sunt sätt satt jag här framför min laptop och hade i sinnet att läsa nyheterna, och till det inmundiga några av era förträffliga vickningschips.

Men döm om min fasa, min outsägliga förvåning samt oerhörda besvikelse då jag skulle lyfta sagda påse och placera den på skrivbordet! Påsen, som jag öppnat med det uppenbarligen värdelösa Estrella-rycket bara sekunder innan, hade härvid fått en spricka i emballaget!

Det är nu med tårar i ögon och sorg i hjärta som jag nu meddelar er att större delen av denna usla påses innehåll nu ligger på golvet under min stol.

Jag hoppas att ni förstår mitt problem, och att vi gemensamt kan hitta en lösning på detta.

Vänligen,

Siquidem


Varpå den humorbefriade ansvarige skrev tillbaka:


Hej!

Det var en tråkig händelse Du råkat ut för. För att vi ska registera en reklamation så vill vi få in varan. Adressen står på påsen.

Med vänlig hälsning
KRAFT FOODS SVERIGE AB
Konsumenttjänst

Tror ni jag orkade bemöda mig om att skicka in påsen och plocka upp hundra chips från golvet? Nej.

Det viktiga var ju att Estrella skulle bli medvetna om detta fasansfulla problem.

Dagens egenproducerade skämt #2

Man borde investera i rodeos! Det är hög avkastning där!

Vilken härlig dag!

Efter en tids snorande kan jag nu tillkännagiva min återuppståndelse! Nu är jag frisk. Fysiskt i alla fall.

Glad i hågen skall jag nu glida ner på stan och dumflina kokett åt varenda pensionär.

Återkommer senare med någon annan relevant information.

Gällande TV-Shop

Någon gång hamnar vi alla där. Någon gång har vi alla fallit offer för denna hurtfriska tortyr, då vi blivit sittande framför TV:n med frånvarande beundran i blick inför ännu ett hemmagym.

Det handlar om TV-Shop.

Oavsett hur mycket vi än ljudligt expektorerat oss över TV-Shops hurtfriska försök att pracka på oss cellulitkrämer, rengöringsmedel för kopparföremål eller hårborttagningsmedel, så kommer det förr eller senare en tidpunkt då vi resignerar.

Dessa psykets svaga stunder brukar vanligtvis infalla då Ettan visar testbild, Tvåan sänder tjeckisk dockteater om mobbade barn, och övriga kanaler simultant kräks ut reprisen av det samisktextade avsnittet om Finlands spannmålsunderskott.

Till att börja med retar du upp dig på de klämkäcka programledarna. Sen suckar du över pianoklinkandet som är tänkt att låta inspirerande, men som mest bidrar till att få inslaget att låta som en väldigt modernistisk konsert. Efter detta grinar du över de "uppriktiga" testpersonerna, de "ärliga" åsikterna om den "attraktiva" produkten - samt naturligtvis över den fåniga idén att överhuvudtaget uppfinna ett hemmagym med inbyggd fläkt och wapfunktion. Ett hemmagym som i vanlig ordning går att fälla ihop och skjuta in under sängen.

Men efter ett tag börjar din hjärna att mjukas upp. Din klentrogenhet börjar att övergå i intresse, efter att du i ditt tillfälligt världsfrånvända tillstånd halvt undermedvetet lyssnat till hur smala och lyckliga människor berättar om hur deras liv drastiskt förändrats sedan de investerat i denna uppenbarligt fantastiska Muscle Cracker 2000.

Du torkar snart tårarna och ler fånigt. Ett hemmagym är kanske inte en så dum idé ändå? Du rör ju faktiskt på dig alldeles för lite, och med en dylik apparat kan du ju utforma din egen träning, precis som de sympatiska människorna från TV precis påpekat.

Du går och tittar under din säng. Det är ganska tomt där, sånär som på en strumpa och lite damm. Skulle det inte passa att ha en Muscle Cracker 2000 där istället?

I spegeln ser du en obestämbar beige klump. När du öppnar plånboken faller det ut döda flugor. Ditt jobb är ett skämt, och din chef också. Men det har du inte vågat tala om för honom. Dina fötter är olika stora och ditt hår ser ut som svinto, och du har faktiskt inte varit utomlands de senaste tjugofyra åren; förutom den gången du var i Ystad, och det var ju i alla fall nästan Danmark.

Ilskan växer inom dig; du ska minsann också bli smal och vacker! Medan du frenetiskt trycker ner telefonknapparna och ivrigt beställer en Muscle Cracker 2000, hör du TV-Shops klämkäcka tillrop i bakgrunden. Sedan går du och sätter dig i soffan, tar en drink, bultsaxar tånaglarna och väntar.

När maskinen anlänt sliter du upp paketet och finner att den är mycket mindre än du trott, samt att du skulle behöva gå ner sextiosju kilo innan du överhuvudtaget kan sitta på den eftersom den är tillverkad av hårdplast och svartmålad frigolit. Dessutom får du en känsla av att den är felmonterad; det finns bara en pedal. Du undrar om det är meningen att du ska trampa med en fot i taget. Några extrafunktioner kan du inte urskilja heller, förutom att den gnisslar när du petar på den.

Trött och sammanbiten lyfter du upp helvetesredskapet för fyratusenfemhundranittionio spänn och kastar ut det genom fönstret, och myser när du hör kraschen mot asfalten. Du kan minsann träna utan någon sabla maskin. Imorgon ska du påbörja ditt nya liv. Om du kommer ihåg det.

Ack!

Jag har drabbats av en förkylning så kolossalt svårartad att jag känner mig snuvad på tillvaron. Till och med datorn har fått virus. Nej, det var bara nys.

Och som vanligt kan denna min misär bäst belysas med ett stycke förnämlig skaldekonst.

Så lider jag här med min brustablett,
och undrar var glädjen blev av.
När var det livet gick ärkesnett?
När var det jag grävde min grav?

Snörvlar än, jag har inget val!
På nätterna hämnd jag ruva!
Varför, o varför, är den kvar -
denna förbannade jävla snuva?

Nu ska jag återgå till min lit de parade. Hav tålamod.

He couldn't bear it!

Den där Björn måste vara en riktigt kuslig karl.

Det känns dock lite överdrivet att skjuta honom flera gånger om året. På olika platser i Sverige, dessutom.

Räcker det inte med att hota med polis? Björn borde ju fatta vinken vid det här laget.

En dag i supporten

En gång för länge sedan arbetade jag hos en av Sveriges största leverantörer av bredband, digital-tv och ip-telefoni. Arbetet var stundom upplyftande, och stundom enahanda.

Ibland kunde det dock ringa diverse stolpskott som i och för sig bringade lite action till vardagen - låt vara att den drabbade kommunikatören ibland intet hellre ville än att hänga sig i nätverkskabeln eller dränka sig i kaffemuggen.

Låt mig illustrera detta med hjälp av en liten dikt av självupplevd karaktär.

Supportar som vanligt och hjälper en kund;
grinig och ganska burdus.
Jag frågar om brandvägg, han tänker en stund:
”Ingen aning - det är gammalt, mitt hus”.

Kunden han säger modemet är kasst,
och skriker i högan oktav.
Att det var kabeln som inte satt fast,
vill kunden ej kännas av.

Och gubben han hotar med stryk och polis,
vildsint, makalöst sur.
Märker sin bristande expertis,
slänger mumlande på sin lur.

Läsarfrågor

Kära Siquidem!

Jag har under en längre tid, säg en sisådär 23 år, undrat följande saker som jag hoppas du kan hjälpa mig med:

(i) Finns Gud?

(ii) Varför blir navelludd mörkt även då man har haft ljusa/vita kläder på sig? Är det hudavlagringar som fastnar i fibrerna?

(iii) Om en man talar fritt till en skog där det inte finns några kvinnor, har han då fortfarande fel?

(iv) Om människor hade varit nakna hela tiden, med undantag för fötterna, hade porrtidningar varit fulla av bilder på halvblottade fötter då?

(v) Är smärta bara en förhöjd form av njutning, eller är det vekhet som lämnar kroppen?

Skulle vara tacksam för svar snarast, jag börjar bli desperat!

In Fidem, Siquidem!

// X X*


Högst ärade läsare,

låt mig gratulera å det vidlyftigaste! Du har i ett enda mail lyckats sätta fingret på mänsklighetens kanske viktigaste frågor!

1) Finns Gud? En mycket relevant fråga som varit på modet många tusen år, och som kontinuerligt återkommer i nya modeller och färger. Gudssfrågan är som den lilla svarta, helt enkelt.

Låt oss anta att Gud är som svettgöken! Denna fågel skall enligt olika ornitologiska sällskap och församlingar världen över i allra högsta grad existera; och påstår man motsatsen eller till och med hädar den lille saten (jfr "Svettgök också!", eller "Din sabla svettgök!"), så riskerar man att få ett följe arga fågelskådare efter sig. Uppfattningen att fågeln existerar grundar sig på att pippiprofeten Plunta Öronvårta en gång för länge sedan skådade en sådan varelse på sin farstukvist, och sedan skrev en följetong på pergamentrulle om det.

Problemet med att bevisa svettgökens existens beror på att gemene man helt enkelt inte kan se den. Svettgöken skäms nämligen så mycket över sin odör att den på synnerligen fantasifulla sätt håller sig borta från omgivningen. Endast de som valt att tro på Frk. Öronvårtas skildring om vad som verkligen hände på farstukvisten i fråga den där morgonen i maj, har en chans att verkligen skåda det stackars stinkande miraklet.

Detta svarar dock inte på frågan om svettgöken eller Gud finns. Bara att det finns nötter som är beredda att tro på vad som helst.

2) Varför blir navelluddet mörkt? Jo, navelluddet blir mörkt automatiskt numera, för att man på fredagen ska slippa upptäcka att man fått rosa navelludd efter att ha burit en vit tröja på onsdagen och röd tröja på torsdagen.

3) Om mannen fortfarande har fel? Nu råkar det ju vara på det viset att karlar alltid har fel, så svaret på den frågan måste således vara ja. Dock har mannen i exemplet tur, eftersom skogen förefaller vara tom på kvinnor som försmädligt hade kunnat påpeka det felaktiga i hans harang.

4) Formas porren av samhället? Ja, troligen. Men då ställer en vaken och frisk hjärna genast sig frågan - varifrån härstammar då fotfetischisterna? Från en skoälskande nakenstam i djupaste djungeln?

5) Är det vekheten som lämnar kroppen vid smärta? Skulle du ställa den frågan till en moder, skulle du antagligen få svaret att det var barnet som lämnade kroppen. Annars vet jag inte.

Hoppas du är nöjd med svaren! Om inte, får du hitta på nåt bättre själv, din svettgök!

*Läsaren i fråga får själv ge sig tillkänna om han så önskar. Detta för att jag vill undvika att genera honom inför hans kompisar.

Baktankar

Här satt jag i godan ro med en kopp te och kände hur skinkorna jäste fridfullt på stolen medan jag fuskade i patiens. Katten spann harmoniskt i sin vrå på elementet, dagens sista solljus smekte de numera håriga gardinerna och värmeljusen fladdrade i draget från fönstret där vårkvällen letade sig in - ja, ni fattar.

Men plötsligt, utan någon som helst förvarning blev jag anfallen! Stjälpt till golvet! Mina händer skälvde till, och jag släppte kortleken likt en vegansk fundamentalist som ertappats med en köttbit. Jag stapplade likt en odöd mot köket. "BAKA" sa Rösten, "NU BLIR DET ANDRA BULLAR!". Oförmögen att ens förstå att min hjärna blivit kapad av främmande, husmoderliga makter, tog jag mig mekaniskt till skafferiet.

Innan jag visste ordet av hade jag hällt upp en liter vatten, en deciliter olja och hundra gram torrjäst i en skål. Fingervarmt, till och med, precis som Rösten instruerat mig. Knådandet var snart ett faktum, och inom kort stod det en dubbel sats frukostbullar på köksbordet. Doften av nybakt fyllde bostaden och harmonin förtogs endast minimalt av det faktum att det nu låg mjöl över hela golvet; en syn som skulle ha fått en förvirrad kokainist att jubla.

Vilken slutsats kan dras av detta? Det vet jag inte. Men här kommer i alla fall receptet - nu när vi ändå är igång med dessa husmorsfasoner. I nästa inlägg ska vi gå igenom hur man bäst skrubbar toalettstolen. Eller inte.

Vitt bröd; troligen uppfunnet av en uttråkad hemmafru

Cirka 20 bullar

0,5 dl olja (eller 50 g smält margarin)
5 dl mjölk eller vatten
50 g jäst
1 tsk salt
2 tsk socker
ca 1,3 liter vetemjöl

1. Blanda fett och mjölk/vatten och värm till fingerljummet. Fingerljummet, sa jag - inte iskallt och inte så det kokar. Det blir konstiga bullar om man fipplar med temperaturen.

2. Lös upp jästen i degspadet. Skvätt inte, såvida du inte har en hushållerska som ivrigt städar upp efteråt. Men å andra sidan, hade du en hushållerska skulle du väl inte stå och baka bullar?

4. Rör i större delen av mjölet (spara 2-3 dl till utbaksknådandet) och arbeta degen i bunken till den blir smidig och släpper kanterna.

5. Jäs degen i bunken i ca 30 min (till dubbel storlek).

6. Stjälp upp degen på bakbord och forma till bröd, bullar eller gifflar. Jag försökte forma en liten hund så att jag skulle kunna kalla den bull-dog, men den stackaren fick någon slags Tjernobylreaktion i ugnen och såg ytterst missbildad ut när jag tog ut plåten. Måste tweaka receptet en aning, det måste ju klara av sådana här nödvändigheter.

7. Var var vi nu? Jo!

Långfranska (2 stk): Jäs på plåt i ca 30 min. Pensla eventuellt med ägg och strö på vallmofrö. Grädda sedan i nederdelen av ugnen i 200-225 grader ca 30 min.
Frukostbullar (ca 20 st): Jäs på plåt i 20-30 min. Grädda i mitten av ugnen i 250 grader 8-10 minuter. (Håll koll på att du inte får för mycket färg på bullarna).

8. Ät en bulle. Eller låt din munkskänk prova först, ifall du har en sådan.

Voilà - nu kan du impa på din partner, kompis, granntant, sotare eller whatever. Halleluja.

Nu är brödlådan bakfull.

Svensken på semester

På semestern ska man ta det lugnt, filosofera och verkligen slappna av på så sätt att man verkligen är utvilad när man kommer tillbaka till den grottekvarn som väntar en på jobbet. Första dagen på jobbet efter semestern - hur många svenskar dyker upp utvilade och raska i sinnet och anden?

Första dagen på jobbet efter semestern brukar svensken dricka femton koppar kaffe på en halvtimme för att lugna nerverna efter den flygresa han genomled bara några timmar innan, eftersom han ville få ut så mycket som möjligt av den resa till Mallorca som han sparat ihop av sin surt förvärvade lön. "Ingenting skall förfaras", menar svensken, "har man fyra veckors semester så ska man fanimej se till att utnyttja dem också, den där jävla gubbstrutten till chef ska få se att jag inte blev knäckt av hans jävla förordade övertidsarbete."

Hela året sparar svensken för att kunna fly fältet när semestern hägrar. Hela året planerar han, skriver ut kartor och restips och strax innan han somnar filar han på den ultimata resrutten; och när han väl landat på flygplatsen i det Förlovade Landet får svensken något galet i blicken. Barnen, som har kräkts i flygplanet, ritat gubbar på väggarna och grinat högljutt önskar enbart utforska poolen, men får en arg blick från far och mor. "Nu är vi ju på semester, barn! Bada kan ni göra hemma!"

Med de utskrivna planeringarna och veckotidningarnas reseguider i ett fast grepp ger sig således svensken ut på sightseeing. Många är de kolosser, statyer och byggnader som skall beskådas innan dagens kvot är uppfylld, och svensken kan tillåta sig att linka hemåt med sina av skavsår hårt ansatta fötter; dock smått tillfredställd myser han över den lista med avbockade sevärdheter han kan stoltsera med då han återvänder till sitt arbete.

Väl vid poolen slappnar svensken av - på riktigt. Då barnen efter mången timmes plaskande och skrikande väl ligger nedbäddade inne på hotellrummet, frekventerar svensken hotellets minibar; och efter att ha vunnit en blodig och fientlig kamp om den sista utfällbara solstolen, inmundigar han en Bloody Mary. Och en Malibu. Och en Piña Colada. Samt några fler drinkar med exotiska namn som ger svensken en känsla av att vara inne och hipp - och dessutom är det ju synd och skam att inte passa på när det är så billigt. Svensken minns med en rysning hur det är att förnedras under Systembolagets försmädliga maktposition, och sträcker sig ånyo efter glaset.

Med hemlandets misär i åtanke skålar svensken glatt och dansar frenetiskt till sommarens partyhits trots att han är femtiotvå år gammal och känner av sin onda rygg redan efter första låten. Därefter sätter han drinkparaplyet bakom örat och flörtar med servitrisen; varpå han får onda blickar av sin fru som minsann kommer att påminna honom om detta snedsteg de resterande åren av äktenskaplig samvaro.

Om svensken har tur så vaknar han i sin hotellsäng; uppburen av hustrun och fem starka nattportierer. Har han otur vaknar han i rabatten eller något annat mindre lämpligt ställe, med obestämbara fläckar på sin nyinköpta Armaniskjorta från marknaden. Med värkande huvud och ett illamående bortom denna värld blir han utskälld av sin äkta hälft som efter detta hämnas genom att shoppa upp den till öl inofficiellt avsedda semesterkassan.

Barnen får, trots föräldrarnas ömma omsorger och förmaningar att inte gå ut i solen mellan klockan 07 och 21, ändå solsting, märkliga svettningar samt suspekta utslag som enligt det medhavda exemplaret av Hemmets Läkarbok indikerar malaria och/eller aids.

Så förflyter svenskens chartervecka, och han känner verkligen att han fått valuta för pengarna när det är dags att åka hem. Han har ju fått chansen att se en annan kultur och lära sig några ord på lokalspråket; även om hans uttal gör att inte ens reseledaren förstår vad han vill säga. När svensken samlat ihop sin familj och alla sina väskor samt tagit cirka hundra bilder på hotellrummet för att han glömt att fotografera under veckan och inte vill åka hem utan foton, gråter hotellpersonalen. Av lättnad.

Väl tillbaka på jobbet frågar arbetskamraterna om han haft en trevlig semester och om han handlat mycket billig sprit. ”Jovars,” säger svensken, ”det var skönt att komma bort ett tag, synd bara att det alltid ska vara en massa skräniga och jobbiga turister överallt”.

Hur jag blev kriminell

Jag har alltså en katt. Denna katt är till hälften söt, och till andra hälften smått efterbliven och/eller i trotsåldern - ett stadium i vilket hon i sådana fall befunnit sig de senaste åtta åren.

Många är de klösmärken som genom åren ristats in på soffor och väggar. Många mattor har gått från att vara vanliga hederliga trasmattor till att bli potentiella dödsfällor, i och med alla lösa trådar som man mitt i natten fastnat med foten i. Att snubbla och landa med huvudet i soppåsen man ställde i hallen föregående kväll är ingenting jag rekommenderar att ni provar hemma. Inte borta heller, för den delen.

Katthärket behövde alltså en klösbräda.

Sagt och gjort; eftersom jag är både snål, kreativ och latent kriminell* så smög jag snabbt och tyst som en ninja ut i trapphuset och snodde den vanliga gröna dörrmattan i plast, som är standard i de flesta svenska byggnader. Därefter stod jag, beredd med ett basebollträ och en sopsäck, och spanade ut genom titthålet några minuter. Detta eftersom jag ville vara säker på att det inte fanns några vittnen - och om så funnes - oskadliggöra dem.

Efter att ha arrangerat mattan på ett synnerligen finurligt sätt i lägenhetens förrådsutrymme, lyfte jag upp den sovande, dreglande, och hårande katten från min nya tröja och placerade henne på stöldgodset. Omedelbart spärrades de två små gula upp för att sedan misstänksamt smalna av. Morrhåren darrade och ryggen kröktes. Hon började hosta. Hulka. "Näe, men vafan", tänkte jag. "Du ska klösa, inte kräkas!". Katten lyfte blicken från en skalbagge** som kravlade sig upp ur mattan, och glodde surt på mig medan hon såg ut att tänka: "Väck mig igen och jag spyr på riktigt, i protest!". Därefter började hon klösa på mattan. I tjugo minuter.

Således sitter jag nu här med passet i hand och väskan packad, ifall hyresvärden eller Säpo skulle få för sig att utreda detta fasansfulla brott mot Föreningen Dörrmattans Vänner och de hyresgäster som väljer att gå in källarvägen.

Men aldrig mer skall mitt norra öga komma att skåda färska klösmärken i soffan. Halleluja.

*Nu råkar ju ordet "kriminell" vara väldigt svårdefinierat.Stjäl du exempelvis dörrmattor kommer du med största sannolikhet att brinna i helvetet. Skulle du däremot vara en sådan filantrop att du plockar med dig glas från nattklubbar och dylikt - för att personalen ska slippa diska så mycket - då hamnar du däremot på Gud Faders högra sida i himmelriket. Eller hur, Linda?

**Var skalbaggen hamnade efter att ha blivit brutalt mördad av en insektshatande kriminell dåre beväpnad med en tung bok, förtäljer inte historien.

Man vet att man har alldeles för mycket fritid när... #2

...man skapar en stripp av ovan kaliber. Och sedan skrattar åt den.

Om min katt kunde skriva...

... så skulle jag tvinga kreaturet att medelst griffeltavla skriva ner följande fraser ungefär tusen gånger, eller tills budskapet gått in i katthjärnan.


#1 Om jag inte äter upp all kattmat på en gång, så spyr jag inte efteråt.

#2 Att spy på nyss städade golv är inte humor.

#3 Det är omöjligt att gräva sig till Kina via kattlådan.

#4 Datorskärmen är inte min bakgrundsbelysning.

#5 Jag skall inte håra i maten, katthår är inte kostfiber åt min människa.

#6 Bara för att ett objekt inte är fastspikat betyder det inte att det är en kattleksak.

#7 Jag ska inte hoppa upp på [a] för att välta ner [b] för då blir jag [c].
a - datorn, bokhyllan, spisen, maten, tvättstället, nattduksbordet
b - viktiga papper, mingvasen, kastrullen, köttbullarna, tvålen, vattenglaset
c - grillad, utskälld, blängd på, förvisad, bortskänkt, pälsmössa

Språkförbistring

Det är lite komiskt att meningen "tycker du om att räkna?" kan översättas till "er du glad i tall?" på norska.

Meningen i fråga alstrar i min hjärna automatiskt en bild av en norrman som sitter mitt i en hög huggna tallar på ett nyblivet kalhygge, och ser kolossalt glad ut. Som riktigt myser. Lusekoftan på sned. Glad i sina tallar.

Något gick allvarligt snett efter unionens upplösande 1905.

Och ja, jag är också glad i tallar. Så länge jag slipper räkna dem.

Fan i helvete

Blanketthuliganerna på Skatteverket tvingar mig att i armod snyftande, på bara knän i lappade byxor betala restskatt. Ingen skam i kroppen, de girigbukarna.

Siquidems brors gästbloggande

Nu är det den tiden på året igen. 11 april. Vad händer den dagen? Inget speciellt, men det var en 11 april förra året också. Det har jag noterat minsann. Imorgon kommer 12:e april farandes. Den närmar sig med orkansteg. Ja, jag sa orkansteg. Ville inte säga stormsteg, det är ju så kontroversiellt nuförtiden tack vare Fidel Castro och hans plan för spannmålsdistribuering.

Hej då.

/ Brodern.

Man vet att man har alldeles för mycket fritid när...

... man målar ansikten på äggen bara för att kunna säga att man ska gå och knäcka skallen på en fjortis, Hercule Poirot* eller annat irritationsobjekt.

*Och som hugade Christieläsare vet, känns den ryktbare Poirot igen på sitt äggformade huvud. Alltså är det dubbelt så vitsigt att ha honom i äggkartongen. Och givetvis är han en källa till irritation eftersom man efter avslutad läsning vill ta ut sin ilska på någon, efter att återigen ha gissat fel på vem som var mördaren.

Detta är egentligen inte roligt

Vad sa den ena väggen till den andra?
-Vi ses vid hörnet!

Förkylt läge

Om man tränar får man bättre immunförsvar och blir inte förkyld lika lätt. Så hur kommer det sig att jag blir förkyld så fort jag börjar träna?

Någon där uppe har ett sjukt sinne för humor. No pun intended. Eller jo.

Shopping för hypokondriker

Varför heter det Apoteket Shop*? Vem shoppar på Apoteket? Vad shoppar man på Apoteket?

Bertil: Ta kundvagnen du Berta, så springer jag och tar det sista laxermedlet; det är ju ändå rea!

Berta: Ja, gör det lilla gubben, så fyller jag på vårt förråd av Bamseplåster och pollenmedicin!

Bertil: Men lilla Berta, ingen av oss har ju hösnuva?

Berta: Nej, men man vet aldrig! Dessutom är det billigt! Och förpackningen matchar handdukarna i badrummet!

Bertil: Ja, du har så rätt så, mitt lilla russin.

*Ska man nödvändigtvis bortse från det faktum att frågan ovan var retorisk, kan vi redan nu - för att spara tid - dra slutsatsen att Apoteket önskar få snäppet coolare image ba lixom med det engelska ordet "shop".

Dock leder detta humanisten av det mer rabiata slaget till dryftandet av det faktum att ordet apotek till ursprunget är grekiskt och betyder "förråd". Således skulle vi kunna konkludera att Apoteket Shop i sådana fall skulle kunna betyda "förrådsaffär"; vilket i sin tur för tankarna till en loppis och därmed slutligen förklarar varför vissa läkemedel såsom Alvedon fungerar undermåligt på söndagsmorgnar.