Ack, så väl jag känner igen mig

I veckor går jag och snörvlar. Grinar. Gnäller. Tycker synd om mig själv och förväntar mig att min omgivning ska göra detsamma. Svarar: "Icke, det är ju så dyrt att gå till vårdcentralen! Hundrafemtio spänn ska de ha för att ens träffa en patient, de giriga jävlarna! Satans konspiration!" på frågan - eller snarare uppmaningen - att jag nog borde uppsöka läkare för min - enligt mig - elakartade, med största sannolikhet livshotande snuva.

Så, i tron på att jag är fiffig nog att genomskåda vårdcentralen och dess pengasmidande ränker, blir jag istället stamkund på Apoteket, och jag fnissar torrt och överlägset när jag kommer hem och radar upp nässpray, hostmedicin och värktabletter på köksbordet. Till det sammanlagda värdet av hundrafemtio kronor.

Jag känner mig enormt smart. Skrockar belåtet.

Tills jag två veckor senare inser att snuvhelvetet inte verkar gå över och att jag kanske skulle ha gått till vårdcentralen direkt.

Det värsta är att jag aldrig lär mig.

Ack!

Jag har drabbats av en förkylning så kolossalt svårartad att jag känner mig snuvad på tillvaron. Till och med datorn har fått virus. Nej, det var bara nys.

Och som vanligt kan denna min misär bäst belysas med ett stycke förnämlig skaldekonst.

Så lider jag här med min brustablett,
och undrar var glädjen blev av.
När var det livet gick ärkesnett?
När var det jag grävde min grav?

Snörvlar än, jag har inget val!
På nätterna hämnd jag ruva!
Varför, o varför, är den kvar -
denna förbannade jävla snuva?

Nu ska jag återgå till min lit de parade. Hav tålamod.