Strax efter att grindarna slagit igen bakom honom och han sträckt på ryggen och skrattat högt åt att han åter kan klia sig på näsan utan att förargligt begränsas av den avskyvärda tvångströjan, ser han närmare på presentkortet han tilldelats av grindvakten.
"Femtio procent på byggvaror under min permission? Så bra! Jag skulle faktiskt behöva köpa mig en bågfil att smuggla tillbaka in på institutionen! En hylla till alla mina pillerburkar vore inte helt fel, det heller."
Väl framme på järnaavdelningen på nämnda byggvaruhus får han syn på en lång drasut till säljare som står och förklarar för en annan kund att man inte kan använda träborr till metall, men att man kan använda metallborr till trä.
Det där lät komplicerat.
Men se där! En ung kvinna med ansträngda steg och underliga, gutturala grymtanden närmar sig vingligt disken med en uppenbarligen väldigt tung motorsåg. Motorsågen i fråga sipprar ymnigt med olja och lämnar stora fläckar på hennes oformliga och mindre smickrande blå herrskjorta.
På hennes grå namnskylt står det "Siquidem, Jernvare".
Så bra. Nu vet han vad hon heter. Det blir mycket mer personligt och trevligt då.
Ur hennes många byxfickor sticker flertalet föremål upp; han kan urskilja en skruvmejsel, en kniv, ett par plastproppar av okänt slag, en kopplingdsosa, en sträckfisk, en rasp, ett lock till en postlåda, en samling post it-lappar, en helvetes massa plastventiler, en personsökare, en universalspray samt något som liknar ett startsnöre.
Stillsamt undrar han vad som hindrar hennes byxor från att ge efter för gravitationen och falla till marken.
Raskt närmar han sig henne och frågar efter bågfilen. Hon har säkert redan lagt undan den åt honom. Folk som jobbar i butik brukar känna på sig när de ska lägga undan saker åt kunder som aldrig ens varit där förut.
Hon ser irriterat på honom och säger något om kölappssystem.
Kölappssystem?
Först nu ser han gruppen med människor som står vid järnvarudisken.
Varför står de där? Förstår de inte att han är ute på begränsad tid och att hans bågfil är mycket viktigare än deras jävla motorsågar och stickkontakter?
Han gör ett nytt försök, går runt disken denna gång som för att skapa en "vi-känsla" med expediten. Hon har motorolja i håret. Han försöker torka bort det med sin näsduk.
Han förvånas över att kvinnan rycker till och nästan hugger honom i bröstet med motorsågbladet.
"Kölappssystem", väser hon på nytt med ett snett leende, som i alla fall indikerar att hon lagt undan bågfilen han ville köpa. Tydligen har hon någon fjantig regel om att kunder skall hålla sig på rätt sida av disken. Jävla diktator!
Givetvis är hon upptagen just nu. Men hans ärende är ju snabbt avklarat - bara han kan få den okunniga järnexpediten i fråga att ge honom hans förbannade bågfil.
Han sträcker sig på nytt in under disken. Försöker få tag i bågfilen som Siquidem, Jernvare med blicken lovat att hon lagt undan. Han finner den inte.
Däremot får han en avhyvling av henne när hon återvänder till disken efter att ha hjälpt en kund. Tydligen har hon ännu en idiotregel om att kunder inte ska rota i personalskåpen.
Hon ber honom gå. Han vill inte. Hon lyfter luren.
Hon ringer säkert sin chef så att han kan leta upp bågfilen åt honom.
Ett par minuter efter att hon lagt på luren känner han en hand på sin axel.
Varför? Ska det vara så in i helvete svårt att köpa en bågfil?
Han skriker förargat och råkar välta ner en slagborr i farten - dum plats att ställa en slagborr på, för övrigt! Satans jävla konspirationsvaruhus!
Han skriker högt i ren missräkning, och med all sin styrka och med frustration i blick försöker han att med ett hundratjugofemmillimeters ventilationsrör drämma till väktarna som står i begrepp att omringa honom.
Han misslyckas fatalt, och det sista han ser innan han bryskt släpas runt hörnet av synnerligen hårda, auktoritära nypor, är hur Siquidem, Jernvare glatt tar hand om nästa kund:
”Bågfilar? De hänger här borta. Kom med, så ska jag visa dig vilka sorter vi har. Ja, givetvis kan du byta blad om du behöver såga lite tjockare metallstänger, som till exempel galler.”
I den tungt isolerade transporten tillbaka till institutionen gnisslar han tänder över att ännu en gång ha blivit gravt missförstådd av samhället.
Och han är nu helt övertygad om att vissa människor verkligen måste ha allvarliga – i det närmaste obotliga - psykiska problem.
